Livet, döden, fotboll och allt däremellan

Så här är det. Varför envisas jag med att se alla dessa matcher utan att ens ”hålla på” lagen som spelar. För mig handlar det om så mycket mer än bara vad en resultattavla visar för siffror. Fotboll har alla ingredienser som ett storslaget drama behöver. Eller en opera med sitt perfekt timade crescendo. Det ger även tillhörighet och ger en chans för mig, som vit, medelålders man att i unison kör stå och i allsång förklara min kärlek till 11 andra män.

Jag har alltid varit måttligt sportintresserad och i ungdomen sökte jag mig mer mot saker som jag själv kunde utföra. Ensam. Utan ett lag i ryggen. Det stämmer nog in på mig som person i stort. Just det här att hela tiden söka egna vägar som gärna går mot strömmen.

För ca 10-12 år sedan återupptog jag kontakten med en vän som jag råkat tappa längs vägen och han fick mig att börja besöka Ullevi mer frekvent och jag liksom drogs in i den där smått magiska världen och jag kunde slukas upp i ett hav av individer som av olika skäl befann sig just där med inget annat gemensamt än just kärleken till laget, kärleken till sporten.

Jag vet många som tycker det är helt vansinnigt att kolla färdigt på en match där favoriten ligger under, spelar dåligt eller helt enkelt inte presterar och använder sin fulla potential.

Men fotboll är så mycket mer än just det där målet. Ett väl uppbyggt anfall kan vara precis så gripande som Habanera från Carmen. Lika förlösande som Figaros bröllop. Eller varför inte lika finkänslig som Claude Debussys Clair de lune.

Allt det här strömmar genom mig när domaren blåser i sin pipa och klockan börjar ticka. Inte medvetet utan under ytan. Utåt står jag mest och sjunger, ojar mig, suckar, visslar, buar. Applåderar och skanderar.

Det här är viktiga ingredienser men viktigast för mig personligen är nog de förenande krafterna. De krafter som slet mig och min vän isär gick att överbrygga och vi kunde enas och idag vill jag säga att vår vänskap är mycket starkare än den en gång var.
Kanske måste man dras igenom nålsögat några gånger för att svetsas samman?

För cirka 8 år sedan vände min pappa tillbaka efter ett årtionde bosatt i Norge. Vår relation har alltid varit knepig och komplicerad. Jag är ett sånt där mellanbarn. Min storebror har alltid tytt sig till pappa, min lillebror till mamma. Och jag liksom blev utan.

Det här är inte ett; -Buhuhu! -konstaterande. Det är enkla fakta. Jag har absolut inga problem med att det var så här. Jag lyckades ändå finna min väg.

När pappa, ganska plötsligt kom tillbaka till,Sverige gjorde han allt han kunde för att reparera relationen till mig och mina bröder. Det som fick mig att åter släppa in pappa i mitt liv, på riktigt liksom, var det enkla gemensamma intresset för fotboll och då framförallt IFK Göteborg. Vi började gå på matcher ihop och plötsligt satt vi där, pappa och jag, och skrek, sjöng, skrålade, applåderade och skanderade. Som om de sista tio åren aldrig hänt. Eller 20 för den delen. Att vi inte varit isär och för första gången i hela mitt liv kände jag att jag hade pappas fulla uppmärksamhet.

Sen kom den där hösten när pappa åter tycktes försvinna eller dra sig undan. Den sista matchen vi gick på tillsammans tog Blåvitt emot Örebro hemma. Det var, regnigt, blåsigt, kallt och riktigt eländigt. De spelade inte alls bra. Magin var som borta. Kanske berodde det på att pappa var märkbart tagen av en intensiv smärta från högersidan av revbenen.

Något var förändrat.

Jag såg på pappa att något var riktigt fel. En slags rädsla eller panik i hans ögon. Plötsligt kände jag mig som den där lilla Per som frågade mamma vart pappa var någonstans men som bara blev ivägskickad till mitt rum.

Pappa började den vanliga vägen med vårdcentral där han träffade på det ena stolpskottet efter det andra. Hela vintern gick och tidigt våren 2011, vid valborg ringer pappa och,berättar att han ligger på Sahlgrenska och att han fått en blodpropp i benet.

Det dröjer nu inte många dagar innan jag får ett nytt telefonsamtal från pappa och han berättar att han fått cancer. Han är väldigt noggrann att berätta att det inte berodde på hans rökning.

På något vis hade jag förstått. Jag vet att pappa redan visste. Att han kände det på sig.

Efter diagnosen satte de in cellgiftsbehandling och till en början var han vid gott mod och hade mycket kämparglöd. Som du vet är cancer en ohygglig sjukdom som inte bara mentalt knäcker de starkaste den konsumerar även upp personen rent fysiskt. Jag såg hur pappa blev sämre och sämre. Jag arbetade inte långt från där han bodde och spenderade många lunchraster och kvällar hos honom.

På något vis var det här ändå en välsignelse. Vi kom varandra närmare och närmare och vi kunde helt plötsligt obehindrat prata om de där sakerna en vanligtvis inte orkar. Livet, döden, drömmar och även det som varit. Jag fick för första gången höra de saker han aldrig pratat om. Sin uppväxt. Sin egen pappa som valde bort honom. Hur mycket han ångrade det han tvingat mig och mina bröder genom.

Den sista cellgiftsbehandlingen var lite märklig. Det drog ut så mycket på tiden innan de kom med droppet. Efter ett tag kommer en sjuksyster och ropar in oss till en doktor.

Ganska kallt och sakligt berättar han att de där och då avbryter cellgiftsbehandlingen. Att det i det här skedet inte skulle orsaka annat än mer lidande. Doktorn visar upp en röntgenbild där vi ser ett skelett fullt med svarta prickar eller områden.

Det svarta är själva cancern. Det hela är lite suddigt och hela världen gungar. Jag blev nog mest tyst. Även det inom mig rasade en storm av känslor.

Vi fick gå in på ett rum. Vi grät båda två. Jag kände mig mest dum som om jag försökte göra det till att handla om mig. Jag lovade pappa där och då att oavsett hur illa det blir så kommer jag inte låta honom dö ensam

Ingen skall behöva dö ensam.

Semestern kom och jag spenderade nästan all min vakna tid hos honom. Först i lägenheten. Sedan när det blev dags att byta till hospice, när han blivit så dålig och svag att han inte klarade sig hemma, ens med hemtjänst hjälpte jag honom ner i sjuktransporten och åkte efter bussen ut till Kålltorps Hospice. Den kommande veckan satt jag där vid hans sida. Varje dag och kväll. Vi pratade lite lätt. men han var så svag att jag försökte att inte prata för mycket.

Sen kom den där kvällen när jag på en sjuksysters inrådan valde att åka hem för att äta, vila och sova. Hon sa att det kunde ta många dagar innan det var över.

Så var det inte.

Efter några timmar kom samtalet jag fasat inför. Pappa är död.

Alla de gånger han försvunnit rullar upp i mitt inre. Jag har ju känt exakt så här många gånger. Den enda skillnaden nu är att han är borta. För alltid. Jag känner mig som när jag var 6 år och han försvann första gången. Det är så abstrakt och jag kan inte riktigt greppa den nya verkligheten jag nu lever i.

Den kvällen slutade jag att kolla på fotboll. All magi var borta. Inga allsångsramsor i världen skulle kunna få mig tillbaka till en fotbollsarena eller ens att se på en match på tv. Det gjorde så fruktansvärt ont att påminnas om vad jag blivit av med. Rånad på.

Men sen, häromdagen, slår jag på tv:n och där skall Sverige precis spela sin första match i fotbolls-em i Paris. Jag vet inte ens vilka alla spelarna i landslaget är längre. Zlatan känner jag igen. Kim Källström likaså. Sen börjar flera andra namn ploppa upp och till slut är det bara någon enstaka spelare som är ny för mig. Jag törs till och med lita såpass mycket på mina kunskaper att jag besöker https://sports.betway.com/se och satsar lite pengar på en del matcher. Det är inte storleken på summan som är viktig. Det skapar, även för matcher som inte berör Sveriges öde i EM, en speciell nerv och jag kan helt plötsligt komma på mig själv att sitta och applådera och heja på ett land jag inte har någon som helst beröringspunkt med.
Det är lite som om någon med ett finger börjar plinka på en flygel och det blir så småningom till en melodi. Det kommer till lite mer för varje minut som passerar. Jag kan bokstavligen känna kärleken till sporten växa tillbaka mer och mer för varje minut. Jag kan dessutom komma på mig själv att tänka på pappa, pappa som är frisk. Pappa som liksom klarade allt. Han red på vågorna på ett öppet hav i ett försök att alltid behålla rörelsen framåt. Som om han skulle kvävas om han stod still för länge på en och samma punkt.
Lite som fotboll. En måste ha rörelse för att kunna överleva och även om han inte finns hos mig längre känner jag honom vid min sida varje match.
Och jag älskar det.
/per

Den sjuka vården! Del 2

#densjukavarden
#densjukavarden

Sedan förra inlägget har jag hunnit fundera och analysera vad som hänt. Det har även skett en del nya övertramp eller som jag ser det, övergrepp.

Dels har det trillat in ett sjukintyg där ansvarige läkare skrivit ner rena fantasier eller lögner men det jobbigaste är nog insikten att läkarkåren har en slags kåranda som påminner om polisens där doktorer håller varandra om ryggen och istället för att se till patientens bästa försöker försvara varandra in absurdum.

Två dagar efter det där så kallade mötet på Borås sjukhus ramlade det in ett sjukintyg på posten. När jag öppnar och läser så står det skrivet att jag tackat nej till behandling och att de därför avbryter behandlingen. De refererar då till att jag var tvungen att avbryta en slags smärtkurs jag skulle gå på Östra Sjukhusets smärtcentrum. Grejen var den att jag var tvungen att avbryta andra besöket eftersom lokalen vi satt i var alldeles för kall och liten. Ljuset gjorde mig svimfärdig. Jag klarar inte av ljusrör särskilt länge. Min hjärntrötthet slår i taket. När jag avbröt så var jag sekunder ifrån att svimma. Att sitta i ett litet rum med tio personer som talade i mun på varandra blev mig övermäktigt.
De sa att det inte gjorde något. Att det här inte skulle ses som att jag tackat nej till föreslagen behandling. Jag skulle istället få informationen via min smärtpsykolog. Mellan två par ögon i ett rum med dämpad belysning.

Tydligen anser Borås sjukhus att jag nu då skulle ha tackat nej till deras förslag på behandling!?

När jag dagen efter att det här lögnaktiga sjukintyget besöker min smärtpsykolog får jag slängt i ansiktet att de minsann inte är en smärtklinik utan ett smärtcentrum. Sedan klär psykologen i sig rollen som kränkt och börjar dra en lång utläggning om hur hen egentligen är helt utan medel, krav, eller möjlighet att hjälpa mig. I ca en kvart, med hjälp av konstiga metaforer beskriver hen hur otroligt onödig hens tjänst är eftersom oavsett vad hen gör är det ingen som lyssnar på hen. De har ingen som helst möjlighet att hjälpa mig eftersom de är ett smärtcentrum, inte en klinik. De saknar budget och medel att göra en verklig skillnad.
Hen blir allt mer otrevlig och aggressiv när jag ifrågasätter varför de inte vid ett initialt skede kunde förklara de här sakerna. Skillnaden mellan ett smärtcentrum och en smärtklinik. Jag utgår ju exempelvis själv från att alla vet vad en lastbalanserare är elelr hur den funkar men det var minsann inte deras jobb att utbilda mig (sic).

Sedan fortgår samtalet och jag märker att psykologen försöker stjälpa över ansvaret på mig. Att jag själv är ytterst ansvarig för vilken typ av behandling jag skall ha eller hur avdelningar och policys egentligen är uppbyggda.

Min fru, Josefine, har nu redan kontaktat patientombudspersonen och vi fick rådet att försöka ta det här med ansvarig läkare på Borås sjukhus direkt och ge de en chans att rätta till sina ”fel”. Grejen är den att det är stor skillnad om det på sjukintyget står att jag tackat nej till behandling istället för att behandlingarna de gjort inte fungerat.

Det är kring det här jag själv har funderat väldigt mycket.

Jag förstår att det är såhär;
Det är av rena budgetskäl de gör såhär. Förmodligen förstör jag någon typ av mål de måste nå för att få nya pengar nästa budgetperiod.

Att jag skulle tacka nej till behandlingar är rent absurt! Jag sa till de tydligt och klart att oavsett vad de skulle rekommendera skulle jag genomföra det oavsett hur absurda förslag de än kunde komma med.

Jag gör vad som helst ni föreslår!

De sa då att; ”

-Nej du, Såhär går det inte till!”

Genom att göra som de gjorde flyttade de över hela ansvaret från sig själva till mina axlar. På det här sättet fick de bort en röd siffra i sin bokföring.

Jag tror att ytterst är det här ett försök att tvinga mig till att förtidspensionera mig. Det har kommit på tal allt oftare/tätare.

Jag är absolut inte redo för att förtidspensionera mig. De har försökt att få det till att det väl skulle vara skönt att slippa den pressen.
Samma argument använde de när de kastade ut mig från sin klinik, förlåt, centrum.

Vore det inte skönt att slippa pressen från oss och att i tid och otid åka hit!?

Fatta när jag säger;
NEJ! Jag vill inte förtidspensionera mig. Jag är bara 41 år! Kan jag uttrycka det tydligare än såhär? NEJ! NEJ! NEJ!

Vad jag känner utkristalliserar sig allt tydligare är att doktorerna som har ansvar för att hjälpa mig tycker att jag finns till för dem inte att de finns till för mig.

Jag kommer nu strax skicka iväg det här igen till olika typer av tidningar, radio, tv och whatnot och jag skulle uppskatta väldigt mycket om du som läser det här orkar ta dig tiden att åter dela, kommentera och få ut det här i era flöden.

En liten disclaimer till de politiker och ansvariga inom sjukvården som eventuellt kommer läsa det här. Jag ger er tillåtelse att helt öppet diskutera mig och vad som händer mig. Nej, jag ber er att ta upp mitt enskilda ärende offentligt. Göm er inte bakom det illaluktande gamla liket att ni inte får diskutera enskilda fall. Bara gör det! Ni måste förstå att systemet ni byggt upp är trasigt.

Jag är sjuk. Jag är svag. Jag orkar själv egentligen knappt författa den här texten. Hur skall jag kunna slåss mot en Goliat som sjukvården? De har mitt liv i sina klor och kan krossa mig närhelst de känner för det.

Snälla, snälla politiker, hjälp mig!

Det här måste få ett slut. Jag tänker även på alla människor därute som inte har någon vid sin sida att luta sig mot när det blir för tungt. Hur skall de orka? Jag förstår på Skallskadeenhetens beteende att det här är inte första gången de gör såhär. De kändes alltför inövat och rutinartat för att vara en ren tillfällighet. Jag tänker då på korsförhöret de utsatte mig för vid själva utkastningen. Jag såg ju hur de satt och bockade av en lista och att de ställda samma fråga om och omigen tills de fick svaret de ville ha.

Jag såg ju för guds skull hur de i tysthet sökte ögonkontakt med varandra och gjorde en liten diskret nickning och direkt efter det kastade de ut mig.

har du som läser det här varit med om liknande beteende så skriv gärna en kommentar eller skicka ett meddelande. Använd gärna hashtaggen: #densjukavarden i dina flöden. Det är dags att de ansvariga får stå för vad de gör och att folk som själv inte sitter fast i sjukvårdens otäcka beteende får höra vad som försiggår bakom kulisserna.

Vill du kontakta mig når du mig enklast via per@myrhill.se . Mina kontaktuppgifter finns även på eniro och liknande ställen.

Tack för ordet. Nu spränger hela huvudet så jag måste gå och lägga mig och dra kudden över huvudet.

Med smärtsamma, sorgsna och desperata hälsningar,
Per

#aneurysmdimma
#densjukavarden

Den sjuka vården!

Öppet brev till sjukvården och de som bestämmer.

Den sjuka vården!

I början av December 2012 drabbades jag av en massiv stroke. Jag var då 37 år. Jag arbetade som Site Administrator på ett stort företag inom fordonsindustrin som är verksam som underleverantör.
Jag skötte om mycket av it-driften samt telefoni och annat liknande. Allt som kan bära el eller signaler faller inom mitt ansvarsområde.
Det är ett hårt jobb med extremt mycket stress och press men det är ett jobb jag älskar och som jag kämpade under ganska tuffa förhållanden som konsult för att få.

Sedan hände då den där ödesdigra natten, den 4:e till den 5:e December, det brustna aneurysmet och när min fru hittade mig på soffan på nedervåningen var jag helt förvirrad och konstig. Jag hade kräkts ned mig själv och soffan men det påstod jag var någon annan som gjort.

Det är vanligt att en kräks när det händer, när ett aneurysm brister. Jag hade dessutom under natten andats ned mina spyor i lungorna och jag fick en kraftig lunginflammation på grund av det här.

Som tur var kunde våra vänner, familjen Skoog, komma och hämta vår son Viktor som när det här hände var 5 år och ge honom frukost och lämna på dagis. Han bodde mer eller mindre där under nästan en månad.

Ambulansen kom och körde mig först till Östra sjukhuset. De trodde först jag fått en hjärnhinneinflammation och de försökte via ryggmärgsvätskan avgöra om det var så. De fick hela tiden blod i proven. De trodde att det var de som inte lyckades ta ett ordentligt prov. Det här var väldigt smärtsamt eftersom jag inte kunde böja nacken eller ryggen.

Till slut insåg de att blodet läckte ner i ryggen via nacken. Att det var en blödning i huvudet.

Jag kördes till Sahlgrenska Neurologen och ganska snabbt kunde de konstatera en hjärnblödning.

De försökte först vi ljumsken ta sig upp i hjärnan och ta bort och fixa det trasiga blodkärlet. Kirurgen ansåg dock att han inte skulle kunna göra ett ordentligt jobb utan han ville öppna huvudet för att komma åt skadan ordentligt.

Själva operationen gick bra och han lyckades åtgärda problemet och själva skadan sitter mellan flera viktiga områden. Exempelvis sitter talcentret ca 5mm från där aneurysmet brast. På så sätt är jag välsignad och jag förstår när jag träffar andra som varit med om samma sak som sitter i rullstol, helt eller delvis förlamad, afasi och liknande att jag haft tur.

Jag placerades nedsövd i ca två veckor i en respirator eftersom jag pga min lunginflammation inte kunde andas och syresätta mig som jag behövde. De tvingades snabbt till ytterligare en operation när mina värden blev allt sämre och trycket inne i huvudet blev för högt. Blod och slaggprodukter hade hamnat i de normala dränagekanalerna alla har i huvudet och som ser till att trycket inte stiger. De borrade ett hål till höger på pannan och stoppade in en dränageslang. Idag har jag en djup grop och ett stort ärr som visar vart de stoppade in slangen.

Vad  jag har problem med mest är en nervskada jag fick när de öppnade upp mitt huvud. Nerven som täcker hela högra sidan av skallen och ansiktet skickar konstanta smärtimpulser som jag skulle vilja jämföra med att ha en person som sitter på axlarna och slår en i huvudet med en stor tung och blöt sten.

Själva huden är extremt känslig. Det är som när foten sover och en ändå försöker ta ett kliv på den.

Jag har ilningar, domningar och stickningar över hela höger sida av ansiktet. Ibland domnar ögonlocket och överläppen.

Jag har en underlig spänningshuvudvärk som kommer från själva kanten kring hålet de sågade upp i mitt kranium. Det är precis som när två kontinental plattor skaver och gnager mot varandra.

Inifrån huvudet kommer en djup, dov smärta som liksom trycker inifrån och ut.

Som grädde på moset har jag, som alla får med skallskador, en tuff hjärntrötthet som hänger ihop med smärtan. Det är precis som de matar varandra med bränsle. Har jag inte ont är jag mentalt slut och gör inte mycket mer än sover. Det är som om någon pressar luften ur min kropp och stjäl all min energi.

När hjärntröttheten kickar in kommer min neglect som ett brev på posten. Min vänstersida liksom försvinner och jag varken ser eller känner om någon eller något är på väg att krocka med mig.
Värst med detta är när jag är i mataffären, en av de tuffare miljöerna för mig och mitt tillstånd. Mycket folk i oregelbundna rörelser. Ljud som studsar och ekar överallt och ljus som sticker likt glödgade nålar i ögonen.  Ofta råkar jag tackla in små tanter i hyllorna eftersom de kryper in i min döda vinkel på vänster sida. Jag ser eller uppfattar de inte överhuvudtaget. Det är som min värld skevas och krymps ihop i mitten utåt vänstersidan.

Pga. detta kör jag aldrig bil när jag har ont eller är hjärntrött. Jag har både färdtjänst och sjukresor och åker mest taxi mellan sjukhusen.

Nåväl, åter till vad jag ville berätta om.

Jag har till och från blivit inlagd pga min smärta. Den är klassad som självmordssmärta. Vissa dagar hjälper inte ens morfin. Jag äter hinkvis med mediciner varje dag för att hålla smärtan nere. Jag är aldrig helt smärtfri men jag kan lindra dem med bla. Morfin.

Jag blev för ca två år sedan remitterad till Borås Sjukhus och skallskadeavdelningen. De skulle bistå mig med arbetsterapeut,sjukgymnast, läkare som skulle ha hand om min sjukskrivning och koordinera alla kontakter. De hjälpte mig med bl.a en påstridig arbetsgivare och sjukförsäkringskassan som först ville utförsäkra mig.

Jag har under dessa två år åkt på flera möten och de har försökt hitta saker att hjälpa mig med.

Det första de sa var att nu när jag väl var inne hos dem kunde jag slappna av. Det fanns inga tidsgränser. De refererade till någon som varit inskriven i åtta år och som fortfarande var det. Allt skulle få gå i min egen takt.

Jag har sedan jag blev utskriven från neurologen på Sahlgrenska varit inskriven på Högsbo Rehab samt smärtkliniken på Östra som sköter mina mediciner. Högsbo rehab var mer som ett skämt. Jag hamnade flera gånger mellan stolarna.

Det här är ett av de större problemen en möter när en behöver hjälp av vården. Det finns ingen ansvarskänsla. Ingen följer upp något och varje gång det är möjligt hamnar en mellan stolarna och då måste en börja från början. Dra samma storys.
Skulle det inte vara för min hustru skulle jag förmodligen vara död vid det här laget.
Jag orkar ju inte själv ta fighten. Det här vet ju sjukvården. Det är som om de satt i system att trötta ut patienterna. Allt känns så planerat och kalkylerat.

När jag i förra veckan under besöket på Skallskadeenheten, Borås Sjukhus, kändes det som att jag blev utsatt för ett slags korsförhör. Jag såg hur de satt och bockade av en lista på ett papper. De styrde och ställde samtalet till de fick de svaren de ville ha. Jag såg hur mina två läkare sökte ögonkontakt med varandra och jag såg en liten diskret nickning i samförstånd.

Då helt utan förvarning, utan någon som helst möjlighet för mig att stå emot eller att lyssna på mig och vad jag tycker, släppte de bomben. De skriver ut mig därifrån och remitterar mig till min vårdcentral. En vårdcentral som inte ens kan skriva ut Alvedon.
Jag fick ingen förvarning om detta och min fru var inte ens kallad till mötet.

Jag står nu i ett enda drag helt utan skyddsnät.
Dagen efter var jag hos tandläkaren för att slipa lite på en visdomstand som blivit vass. Eftersom mitt aneurysm orsakats när jag hos en hårdhänt och oförsiktig tandhygienist får in bakterier i blodet som lyckades ta sig förbi den normala barriären en har i hjärtat och upp i huvudet så måste jag äta förebyggandebakteriedödande medel och antibiotika. Tandläkaren hade ringt neurologen och pratat med en doktor som i februari opererade in en nervstimulator i nacken/huvudet och han hade sagt att jag inte behöver äta dessa förebyggande medicinerna.
Problemet som uppstår är att den doktorn har inget som helst att göra eller lägga sig i när det kommer till mig och mina mediciner. Jag har just nu ingen som står på min sida eller någon som hjälper mig, förutom en person som är konsult på smärtmottagningen som korrigerar mina mediciner. Hon kan utan förvåning försvinna och då har jag ingen. Inte en enda person att få hjälp av.

Att bli utsänd på det här sättet pga att mina smärtor är så svåra lämnar mig i ett tillstånd av djup frustration. Rädsla, meningslöshet, MER smärtor, MER hjärntrötthet MER oro, sorg, uppgivenhet.

Vad skall jag göra?
Jag är bara 41 år.

Jag har inte tackat nej till något de erbjudit eller föreslagit. Hur långsökt det än varit. I februari i år gick jag med på att operera in elektroder som skulle hjälpa till mot nervsmärtan men det har snarare blivit sämre. Min kropp är fortfarande i chock. Jag har nog dessutom fått någon typ av PTSD eftersom jag var vaken under de båda ingreppen kunde jag både känna doften av och höra ljudet när de brände mitt kött. Ibland försvann lokalbedövningen och jag kunde bl.a känna tydligt hur de skar upp min mage och lyckades kapa en nervtråd och det kändes som de drev en träpåk genom min mage.

Jag har, vid ett av tillfällena jag legat inlagd på Sahlgrenska pga smärttoppar varit under kontroll av en överläkare som bokstavligen stod och skrattade åt mig och drog sportklyschor som, du skall inte se glaset som halvtomt etc. Han stod och skrattade när mina smärtor var så höga att det enda som hindrade mig att hoppa genom en ruta var att mina smärtor var så höga att jag blev som paralyserad.

Jag har flera gånger pga. Antibiotika som jag tvingats ta inför tandläkarbesök eller vid halsfluss fått allergiska reaktioner. Sist var det så illa att jag kunde känna hur min kropp sakta men säker stängde ner. Min temp sjönk flera grader under normaltemp. Sen kommer fruktansvärda magsmärtor när mina inre organ försöker hantera antibiotikan.

Det är som om någon sticker in en taggig brödkniv i naveln och sakta men säkert börjar karva av mig på mitten.

Nu står jag här. Jag har en som endast är konsult och som just nu är på semester och är onåbar och som kan försvinna vilken dag som helst. I ett enda slag sparkade Borås sjukhus undan mina ben. Löftet att jag skulle få den tid jag behövde tycks vara som bortblåst. De kunde inte ens lova att se till att jag inte hamnar mellan stolarna igen.

Det är flera saker som är fel och märkliga med det här. Jag är inte remitterad från min vårdcentral till Borås. De måste, om de vill avbryta behandling, remittera tillbaka till det ställe som skickade dit mig.
Min vårdcentral har inte med det här att göra öht. De förnyar enbart recept. Doser och liknande justerar, som jag redan nämnt, konsulten på Östras smärtmottagning. Vårdcentralen kan inte ens ge mig Alvedon om jag skulle behöva det utan att konsultera med läkaren på Östra.

Min fru har redan anmält det här till patientombudsmannen men oavsett om jag skulle få ”rätt”, hur i hela fridens namn skulle jag kunna återgå till Borås sjukhus? Förtroendekapitalet har devalverats till mindre än eller lika med noll.

Som patient känner jag med väldigt skör och känslig. Jag vill gärna tro gott om folk och att de ändå försöker men det här känns så utstuderat och planerat att jag vet inte vad jag skall tro.

Är det här västra Götalands regionens modell? Trötta ut och stöt bort de som behöver som mest stöd och hjälp. Jag har tur som har en hustru som är väldigt envis och orkar ta striden. Utan henne skulle jag som sagt inte överlevt alls.

Jag har även försökt få medicin mot hjärntröttheten som andra i liknande situation som jag befinner mig får. Jag förstår inte riktigt vad som är skillnaden på mig och de andra? De vägrar ge mig det. Det enda som skulle kunna lindra min trötthet får jag inte.

Jag är även serietecknare och använder mitt skapande i min rehabilitering. Jag har så korta och få stunder var dag att göra saker som ger mig livskvalitet, som mitt skapande. Men även där börjar jag mattas ut. Allt det här andra ligger över mig som en mörk filt och stjäl all min energi.

Är det såhär det skall få gå till?

Hjälp mig gärna genom att dela, sprida och maila ansvariga hos sjukvåden, tidningar, tv, radio och allt annat som kan tänkas hjälpa!

Till Den sjuka vården! del 2

#aneurysmdimma
#densjukavarden

Per Myrhill, Floda 2016-06-07
per@myrhill.se

Scarecrows, 1988

rec-f001-scarecrows01Scarecrows
stars_1

 

1988, 83 min, Skräck
IMDB,
Amazon


Skräck som försöker vara action eller action som försöker vara skräck?

Det känns som de inte kunde bestämma sig för att göra en action eller skräckfilm. Det känns också som om de försöker tänja på storyn för att passa in på en specifik scen. De skulle använt sig av Bergmans motto; Kill your darling” och klippt bort några av pratscenerna som inte passade in eller förde berättelsen framåt.
Huvudskådespelarna skulle inte kunna leverera en replik om så deras liv hängde på det. Försök att inte le nästa gång du ropar; -Hjälp! – Sluta! Jag avskyr också när de måste beskiva scenen med repliker som; -Det känns läskigt här!, istället för att ge skådespelarna spelrum nog att låte scenen falla på plats genom faktiskt skådespeleri.
Vid flera tillfällen var det som att se två eller tre filmer samtidigt.

Jag gillade ljudeffekterna och musiken dock.

Varianter på omslaget:
rec-f001-scarecrows02 rec-f001-scarecrows03 rec-f001-scarecrows04

 

 

 

 

Per Myrhill 2015 06 13

Uppdatering av bloggen!

Jag har bestämt mig att börja skriva lite mer om det jag läser, ser och lyssnar på. I en tid när allt bara flimmrar förbi och man smått apatiskt slänger iväg ett halvhjärtat ”Like” som en slags bekräftelse och uppskattning för det någon lagt ner sin själ i och under lång tid slitit och brottats med känns helt enkelt fel.

Det är väl också ett försök att skapa en kronologisk lista som jag själv kan gå tillbaka till för att minnas.

(PS. Det kommer säkert vara nedlusat med stav och grammatiska fel i varierande grad, beroende på hur ont jag har och hur hjärntrött jag är. Detta ber jag i förhand om ursäkt för och hoppas du kommer ha överseende med. DS.)

Som alltid, med varma seriehälsningar,
Per

Länk till sidan där jag kommer lista recensionerna: Pelle Recenserar!

Uppdatering av bloggen.

Jag har uppdaterat den här bloggen med en sida där jag listar mina publiceringar. Det är egentligen mest för egen del så jag inte missar att skicka till BUS om ersättningar. Den är kronologisk i stigande ordning, dvs senaste överst. Skulle du se något som är fel så hojta till så fixar jag det snarast möjligen. Jag har lite svårt med just sådant här. Siffror och bokstäver tenderar att försvinna och dyka upp på helt fel ställen.

Att ta en paus från sociala medier har skapat just det lugn jag längtat efter. Jag kan helt ostört sitta med exempelvis det här. Tidigare tog jag en skön promenad när ja skulle följa Viktor till hans kompis. Att inte hålla på att fota och lägga upp bilder hela tiden är svårare än det låter. Framförallt när man passerar vägar som heter Orrvägen.

Vill du kika på sidan jag pratar om hitttar du den under ”om Per”, den heter ”Publiceringar”

För enkelhetens skull kan du följa den här länken:
Publiceringar

Hur skapar jag lugn och ro för läkande och skapande?

Under helgen har jag funderat fram och tillbaka på hur jag kan eleminera stress och skapa mer lugn och ro ör, i första hand, läkande och i andra hand skapande?!

Helt plötsligt slog det mig att det här med Facebook och liknande grejer är den största grunden för stress i mitt liv. Det är inget annat än ett beroende att var femte sekund kolla telefonen eller plattan när det plingar, vibrerar och pockar på min uppmärksamhet.

Jag tänkte först att det är bara att köra en cold Turkey. Logga ut överallt och hänvisa till mail och mobil.

Det har nu gått två dagar och redan nu känner jag mig lite lugnare. Det som stressar mig nu är känslan att jag väntar på en del besked och en del information som jag misstänker kommer in via Facebook.

Jag har nu bestämt mig för att, istället för att helt logga ut, stänga av notifieringarna. På så vis kan jag själv styra om jag vill och kan bli kontaktad. Är det något viktigt så kommer jag fortfarande finnas tillgänglig via mailen och jag svarar såklart på frågor via telefon.

per(at)myrhill.se (mobilnummer finns via Eniro. Varför skriver jag inte ut nummer och mailadress i klartext på sidan? Enkelt. Jag vill inte att någon bot dammsuger upp den infon och använder i något jobbigt reklamsyfte.

Bara för att jag är paranoid betyder det inte att jag har fel.