Scarecrows, 1988

rec-f001-scarecrows01Scarecrows
stars_1

 

1988, 83 min, Skräck
IMDB,
Amazon


Skräck som försöker vara action eller action som försöker vara skräck?

Det känns som de inte kunde bestämma sig för att göra en action eller skräckfilm. Det känns också som om de försöker tänja på storyn för att passa in på en specifik scen. De skulle använt sig av Bergmans motto; Kill your darling” och klippt bort några av pratscenerna som inte passade in eller förde berättelsen framåt.
Huvudskådespelarna skulle inte kunna leverera en replik om så deras liv hängde på det. Försök att inte le nästa gång du ropar; -Hjälp! – Sluta! Jag avskyr också när de måste beskiva scenen med repliker som; -Det känns läskigt här!, istället för att ge skådespelarna spelrum nog att låte scenen falla på plats genom faktiskt skådespeleri.
Vid flera tillfällen var det som att se två eller tre filmer samtidigt.

Jag gillade ljudeffekterna och musiken dock.

Varianter på omslaget:
rec-f001-scarecrows02 rec-f001-scarecrows03 rec-f001-scarecrows04

 

 

 

 

Per Myrhill 2015 06 13

Uppdatering av bloggen!

Jag har bestämt mig att börja skriva lite mer om det jag läser, ser och lyssnar på. I en tid när allt bara flimmrar förbi och man smått apatiskt slänger iväg ett halvhjärtat ”Like” som en slags bekräftelse och uppskattning för det någon lagt ner sin själ i och under lång tid slitit och brottats med känns helt enkelt fel.

Det är väl också ett försök att skapa en kronologisk lista som jag själv kan gå tillbaka till för att minnas.

(PS. Det kommer säkert vara nedlusat med stav och grammatiska fel i varierande grad, beroende på hur ont jag har och hur hjärntrött jag är. Detta ber jag i förhand om ursäkt för och hoppas du kommer ha överseende med. DS.)

Som alltid, med varma seriehälsningar,
Per

Länk till sidan där jag kommer lista recensionerna: Pelle Recenserar!

Uppdatering av bloggen.

Jag har uppdaterat den här bloggen med en sida där jag listar mina publiceringar. Det är egentligen mest för egen del så jag inte missar att skicka till BUS om ersättningar. Den är kronologisk i stigande ordning, dvs senaste överst. Skulle du se något som är fel så hojta till så fixar jag det snarast möjligen. Jag har lite svårt med just sådant här. Siffror och bokstäver tenderar att försvinna och dyka upp på helt fel ställen.

Att ta en paus från sociala medier har skapat just det lugn jag längtat efter. Jag kan helt ostört sitta med exempelvis det här. Tidigare tog jag en skön promenad när ja skulle följa Viktor till hans kompis. Att inte hålla på att fota och lägga upp bilder hela tiden är svårare än det låter. Framförallt när man passerar vägar som heter Orrvägen.

Vill du kika på sidan jag pratar om hitttar du den under ”om Per”, den heter ”Publiceringar”

För enkelhetens skull kan du följa den här länken:
Publiceringar

Hur skapar jag lugn och ro för läkande och skapande?

Under helgen har jag funderat fram och tillbaka på hur jag kan eleminera stress och skapa mer lugn och ro ör, i första hand, läkande och i andra hand skapande?!

Helt plötsligt slog det mig att det här med Facebook och liknande grejer är den största grunden för stress i mitt liv. Det är inget annat än ett beroende att var femte sekund kolla telefonen eller plattan när det plingar, vibrerar och pockar på min uppmärksamhet.

Jag tänkte först att det är bara att köra en cold Turkey. Logga ut överallt och hänvisa till mail och mobil.

Det har nu gått två dagar och redan nu känner jag mig lite lugnare. Det som stressar mig nu är känslan att jag väntar på en del besked och en del information som jag misstänker kommer in via Facebook.

Jag har nu bestämt mig för att, istället för att helt logga ut, stänga av notifieringarna. På så vis kan jag själv styra om jag vill och kan bli kontaktad. Är det något viktigt så kommer jag fortfarande finnas tillgänglig via mailen och jag svarar såklart på frågor via telefon.

per(at)myrhill.se (mobilnummer finns via Eniro. Varför skriver jag inte ut nummer och mailadress i klartext på sidan? Enkelt. Jag vill inte att någon bot dammsuger upp den infon och använder i något jobbigt reklamsyfte.

Bara för att jag är paranoid betyder det inte att jag har fel.

PER MYRHILLS RESELOGG, STOCKHOLMS INTERNATIONELLA SERIEFESTIVAL 2015 INLÄGG NR04 AV 04 #PMRL-SIS15

Det här skall som titeln redan avslöjat, bli ett fjärde och avslutande inlägg som rör SIS2015.

Det är nu Onsdag och jag har i princip sovit sedan jag steg på tåget till baka till Göteborg 20:20 i Söndags kväll. Det sista jag minns är tunnlarna vid Södertälje sedan krashade jag och vaknade med ett ryck när vi passerade Jonsered och det var ungefär 10 minuter kvar till Centralstationen.

Vad hände mellan förra inlägget och det här då? Jag skall försöka köra lite reversed engineering och gå igenom fotona jag tog och se om jag kommer att minnas om inte allt, så åtminstone något.

Lördag förmiddag var jag riktigt trött men mådde bra mycket bättre än kvällen innan. Jag tog en lång sovmorgon och en lång dusch och flera koppar svart kaffe. På något sätt satt jag och halvsov mig bort genom att som ett kolli sitta och stirra ut genom köksfönstret och lyssna på fåglarna som kvittrade och sjöng som små galningar.

På väg till bussen tänkte jag förbereda min plånbok genom att plocka ut lite kontanter. Det är en del titlar jag kommer vilja köpa och vill komma beväpnad med kontanter.

På väg till uttagsautomaten vid Årsta Torg ser jag en större folksamling. Hör inga arga röster eller sirener så jag törs kila fram och kolla och visst, det är en liten loppis. Jag har ju lite bråttom och kilar snabbt runt och kollar igenom vad som finns. Vet inte om det är utplockat men hittar egentligen ingenting jag själv kan omsätta i pengar genom att köpa och sälja. Det finns inga leksaker eller serietidningar. Hittar två stycken DVD med Snapcasefodral som jag inte har. 5:- /st är ett bra pris, ett pris som inte ens går att pruta på.

Snabbar mig till bussen som skall ta mig till Gullmarsplan där jag skall hoppa på Tunnelbanetåget in till Sergels Torg.

Anländer ca. 5 minuter innan de slår upp portarna för allmänheten. Jag öppnar upp min monter och hinner precis slå mig ner bredvid Ola Forssblad innan lokalen fylls av glada serievänner. Det är en del ansikten som passerar i vimlet som är bekanta. En del stannar till och pratar lite och vill veta mer om Plutonium och tidningarna framför mig.

Joakim Hjortenklev komemr förbi med sitt fanzin; ”Hjulsta we Have a Problem” som jag lovat att han skall få lägga på mitt bord. Jag förbereder hans produkt i kassasystemet som jag kör med genom iZettle.

Jag har väl egentligen inte förväntat att sälja så mycket eftersom jag inte har någon ny Plutonium med mig. Däremot är det strykande åtgång på Ebola#1/Plutonium Comics Special #2.

Det här handlar mer om att finnas på plats och synas. SIS är ändå den största seriefestivalen i Sverige och alla är där.

Jag och Ola turas om att gå på små köprundor och sträcka på benen. För mig handlar det mycket om att ta små micropauser. Gången mellan foajén och hörsalen är både mörk, tyst och sval. Som en lite oas för personer, som jag, som har en överstimulerad hjärna som känns som den vore inlindad i brännässlor.

En av de första sakerna jag köper är en actionfigur som jag hittar under Comic Heavens bord. Är väl lite missnöjd med att de valt att ta med sig mestadels tidningar som blivit över från Free Comicbook Day. Figuren, Cassidy från The Preacher gottgör dock detta och jag kunde inte vara gladare.

Jag minns inte riktigt. Snarare, allt är en stor röra och jag vet inte vad som är vad, vem som är vem eller vad som verkligen hänt. Jag spatserade nog mest runt och kollade på borden och beundrade alla fina fanzin, tidningar, böcker och album.

Lördagen, den första marknadsdagen avlöpte utan större incidenter eller överraskningar.

Hungern river mitt inre och den väldigt dyra smörgåsen jag köpte i kulturhusets café gör varken till eller från. Det är ett helt gäng som samlats och med Lisa Medin i täten satte vi fart, likt en förskoleklass, mot Gamla Stan. Det var skönt att få lite sval luft runt huvudet. Jag gick långt bak med Lars Andersson och Jan Hoff. Kustfält hade vi på något sätt tappat bort. Efter att ha konstaterat att alla inte är köttätare uppstod en lite smålustig situation där hunger ställdes mot matvanor och personliga övertygelser.

Vi splittrade gruppen. Jag följde med köttgänget och vinkade hejdå till alla veganer och vegitarianer i sällskapet.

Vi har nu nått slussen och trötta, utmattade och med lipen i halsen trillar vi in på en trevlig liten pub och jag beställer in en stor Cheesburgare med strips och till detta dricker jag en iskall Pepsi med is.

Vi mår alla genast mycket bättre när blodsockernivån är återställd till drägliga nivåer.

De flesta skall gå på en fest som hette Lajka eller liknande. De 150 första personerna skall visst få en gratis öl.

Jag känner att dagen tagit ut sin rätt och smärtan börjar sakta men säker stiga till de nivåerna när man känner att ett svanhopp framför ett tåg är att föredra i jämförelse.

Pillar i mig lite snabbverkande morfin och letar upp tunnelbanestationen. Måste ha haft gudarna på min sida. Tåg och bussar rullar in mindre än en minut och resan tillbaka till lägenheten går som smort. Tar en lång dusch för att få bort allt svett, damm och äckel. Dricker lite vatten och somnar tämligen omgående.

Söndag. Sista festivaldagen.
Vaknar och känner träningsvärk från tårna ända upp i huvudet. Börjar med en näve piller, morgondosen. Sätter på en kanna kaffe och ställer mig i duschen. Det finns nog inget så välgörande som en dusch på morgonen. När jag duschat klart, pillat i linserna äter jag lite frukost och dricker några koppar svart kaffe. Kikar ut och ser att det regnat. Det är mycket svalare idag. Anländer till Sergels Torg en kvart innan de öppnar för besökare. Passar på att köpa lite fika, chokladfyllda doughnuts täckta i choklad till mig och Ola. Sista dagen, så vafasen, skitsamma. Det är ingen hälsoresa.

Det märks att det börjar dra ihop sig och att festivalen börjar lida mot sitt slut. Jag beger mig ner till våning 0, Studion, där Apart håller till. Snackar lite med Johan Kimrin och Pär Thörn. Ser att Lars Krantz, De Vandrande Stjärnorna del 2 nästan är slut. Hugger snabbt ett exemplar och Lars Krantz signerar och tecknar i den åt mig.

Försöker hitta Hög av Serier och deeras monter. Har en del små hål att täppa i min samling och hålle rtummarna att de har åtminstone någon av dem. Efter att ha sprungit upp och ner i den längsta spiraltrappa jag någonsin gått i lyckas jag hitta deras monter alldeles inna nhörsalen. Hur jag missat dem är konstigt.

Jag bläddrar lite i deras kartongen och lyckas hitta Velvet #3, ett hål tilltäppt. Passar på att köpa någta New 52 -förstanummer och en del andra trevliga tidningar.

Samtalar lite och vi kommer fram till att de inte fått recensionsex av Plutonium 11. Jag plockar upp ett ex åt dem när jag lämnar över minasenaste inköp vid mitt bord. Det slår mig plötsligt att jag bara måste köpa något åt Viktor och Lovis, mina barn. Försöker hitta till Li Österbergs bord men vet inte vad som hände, blev nog distraherad. Hittar ett par Optimaltitlar till en billig peng. Nyper några av dessa. Tar en sista vända ner till studion och där står Jonas Darnell i egen hög person. Köper genast en Herman -bok vi inte har. Jag berättar lite om Viktor och hur mycket han tycker om Herman Hedning. Tror att en av de sora anledningarna till att han tagir serien till sitt hjärta är att den, för honom, känns lite farlig och förbjuden. Herman har ju ett ganska grovt språk och sen är han inte snäll, framförallt mot Lilleman.

Jonas signerar och tecknar en hälsning direkt till Viktor.

Jag ser att Mikael Sols bok ligger bredvid och plötsligt dyker han upp i egen hör person. Jag slå till på en Psykiskt Sjuk direkt. Mikael tecknar ett grymt porträtt av mig och diagnoserar mig.

Skall läsa den här boken en dag när jag utan att bli störd eller distraherad av annat kan koncentrera mig och ta den till mig. På något sätt känner jag att Sol gjort något jag själv strävar efter att göra med min Aneurysmdimma.

När tiden är ute och det är dags för alla att packa ihop utbryter ett, som det brukar, stort kaos. Folk springer fram och tillbaka och gapar och skriker och viftar med armarna.

När jag precis packat ihop kommer en killa fram som vill köpa det nummer av Plutonium som Tinet Elmgren medverkar i. Givetvis packar jag upp tidningar och kassaskrin. Varje läsare är lika viktig och varje sålda exemplar bidrar till att finansiera nästa nummer.

Festivalen är slut.

Jag säger hejdå till Ola. Jan Hoff, Jan Kustfält och jag går över till centralstationen och letar upp en McD Vi har en stund på oss innan deras tåg går. Mitt tåg går en timme efter deras.

Det gör inget. Sätter mig på perongen och låter den kalla luften och tystnaden lugna ner mitt nervsystem.

Nu har jag kommit ikapp det jag började inlägget med.

Jag utgår ifrån att jag stavat fel på många ställen i den här texten. Det känns inte så viktigt just nu. Kanske går jag över den senare och rättar till den?
Skall även försöka lägga in lite foton.

Med Varma Seriehälsningar,
Pelle

#pmrl-sis15

PER MYRHILLS RESELOGG, STOCKHOLMS INTERNATIONELLA SERIEFESTIVAL 2015 INLÄGG NR03 #PMRL-SIS15

Dag ett. Anländer till Serieteket vid 14:00 för att möta upp Ola Forssblad som har duk ock klämmor till bordet. Fixar ackreditering, passagebricka och informationsblad av Ola Hellsten som även visar vägen och ordnar passage till vilorummet de har godheten att upplåta åt mig. Det är mer än trevligt, det är en nödvändighet för att jag skall klara det här.

Har ca en timme att slå ihjäl innan de slår upp dörrarna till marknadslokalen så jag kan gå och förbereda vårt bord. Passar på att slå en signal till Jan Hoff för att höra mig för om vart han befinner sig. Förstår att han är i Södertälje eftersom ljudet klipper och samtalet avbryts.

Slår mig ner i en soffa och försöker ta igen mig efter att ha baxat ”Plutonium Mobilen” igenom tunnelbanesystemet.

tyvärr sitter en snubbe och pratar i telefon. Det är en gäll pipig röst som skär in i märgen. Det är dessutom ett språk jag inte kan identifiera. Eftersom jag saknar filter tar det här dubbelt så mycket energi. Strax efter anländer ett gäng ungdomar som, vanan trogen, sätter sig i ring och samtalar. Eller snarare predikar. Det tycks vara en slags replikövning. Även om jag inte riktigt hör vad de prator om har en i sällskapet en röst som liksom får mina synapser att missavfyra.

Det här har inte med min ålder att göra, tvärtom, jag uppskattar jag att unga människor vågar ta plats i det offentliga rummet. Det är ju ändå de som vid någon tidpunkt skall ta över.

vill inte verka extra gaggig, ohipp och gubbe genom att be dem dämpa sig.

Jag inser att det här kommer bli en lång dag.

 

Jag ställer mig i den snabbt växande kön och ser en del bekanta ansikten när Jan Kustfält helt plötsligt står bakom mig. Vi tjenar och snackar lite. Väl inne vid bordet (H71) tar det inte mer än en kvart så är bordet färdigställt.

Det är ju inte min första rodeo. Min väska är väl förberedd och packad.

Det dyker upp bekantskaper i strid ström nu. Jag passar på att överlämna ett gäng TinTin -figurer i plast till Johan Ragnarsson som bytesvaror mot en Robin figur på Röd Scooter från en välkänd hamburgerkedja som jag fick av honom förra året. Samlar på just den figuren och har nog åtta stycken.

 

Pratar lite som hastigast med Yvette Gustavsson om problem med tryckerier. Hennes senaste bok ser dock ut att med hjälp av ett knippe hjälpsamma själar anlända med kurir via tåg under kvällen.

Min mage vrålar och blodsockret är i botten. Som tur är har fler folk från Serietaljen börja anlända och jag hänger med Jan Kustfält, Oscar Hjelmgren och Henrik Jonsson till Mongolsk Barbecue buffé. Testar dumplings för första gången. Smakade lite… Sådär… Är hungrig och tar påbackning två gånger med andra maträtter.

Är så mätt att jag tror ögonen skall ramla ut. Jag och Oscar går till Serieteket och Oscar hittar den del av Alan Moores Tom Strong han inte läst. Jag hittar en Garth Ennis jag inte läst, War Stories, och krashar i en fåtölj. Utbudet är enormt och vi konstaterar att det borde finnas ett liknande bibliotek i Göteborg.

Varför gör det inte det? Varför känns det som man bor i en öken? Det finns ju supermånga konstant aktiva och aktuella serieskapare där. Inte minst på Serieateljén i Majorna. Innebar Optimals undergång att det skapades ett så stort tomrum och vakuum?

Klockan 18:00-ish drar invigningsminglet igång och lokalen, studion, fylls till bredden av välkända namn, ansikten och bekantskaper.

Pratar med väldigt många, framförallt de som skall vara med i Plutonium 12 men jag pratar även med en del personer jag inte haft tillfälle att tidigare konversera utan ett nät och Facebook som filter.

Ljudnivån gör att jag tvingas lämna tillställningen. Det passar bra då jag ändå tänkt gå till Rob & Bobs releasefest på Larrys Corner.

Mina minnen är lite luddiga. Det är en ganska liten lokal och den var till bredden fylld av folk. Ljudnivån var brutal. Stämningen var på topp och jag passar på att köpa DJ Röv:The Movie och får tre av fyra signaturer av David Liljemark, Simon Gärdenfors och Robert Pettersson. Det gör ont i mitt komplettisthjärta. På något sätt skall jag få Calle Thörns krumelur också. Jag passar på att inhandla den gode Liljemarks senaste album, Bita i Röret som Galago släpper nu under SIS.

När jag känner att det är dags för mig att avvika gör Jan Hoff mig följe till T-Banestationen vid Mariatorget. Han går tillbaka till festen så det är väl att anse som att han var min ledsagare?

Efter den vanliga förvirringen i tunnelbanesystemet lyckas jag ändå pricka ganska bra och åkte inte ens åt fel håll. Jag tar alla små segrar jag kan.

Väl hemma känner jag mig helt slut, svettig och smutsig. En lång dusch fick det bli innan jag fullkomligen kraschade i sängen.

Att bli äldre och medelålders har jag inga problem alls med. Det enda jag har att anmärka på är att kroppen känns förbrukad och slut. Som en Citroen CV4 som inte fått service sedan 1987.

Enbart genom att stå upp känns benen som spagetti. Som om jag bestigit ett berg. Det är dags att ta tag i träningen igen för att inte kroppen helt skall förtvinas.

Vaknar strax efter 06:00 och har en fruktansvärd smärta i nerverna. Masserar försiktigt den högra tinningen. Jag klarar inte att få upp ögonen. Ligger så fram till 07:00 då jag bestämmer mig för att läsa Davids nya, fantastiskt fina, album.

Jag rekommenderar alla att köpa den. David står för manus och en del illustrationer och det är Ruben Dahlström, Sling Lindh, Matthieu Cousin och Jimmy Wallin som tecknat varsin fjärdedel av innehållet. Även om jag inte riktigt greppar vissa musikreferenser

eftersom de helt ligger utanför min sfär så uppskattar jag personporträtten och hur de tagits om hand av de otroligt duktiga tecknarna.

Det som slog mig var att jag kunde höra David och hans Värmländska. De förmedlades på något mystiskt sätt genom dialogen. Den får typ 8/10 i betyg. Om David tecknat mer själv hade den nog förärats 9,7/10. Man skall aldrig ge något toppbetyg sa någon till mig i min ungdom. Det finns alltid plats för förbättring.

Nu tänkte jag göra mig iordning och hoppa på bussen för att ta mig till seriefestivalen.

(ps. Jag har tagit en del bilder som jag lägger in när jag är hemma eller om jag finner energin så skall jag försöka få upp dem idag. Ds.)

(Ps2, det kommer inte bli några utsvävningar idag och vilorummet kommer jag schemalägga besök till. Trots full morgondos av smärtstillande kan jag känna smärtan strax under ytan och jag spänner käkarna vilket skapar spänningshuvudvärk upp på moset. Det är ytterst osäkert om jag kommer klara hela dagen. Ds2.Fred ut/Peacefull Lillies,

/Pelle

#pmrl-sis15

 

PER MYRHILLS RESELOGG, STOCKHOLMS INTERNATIONELLA SERIEFESTIVAL 2015 INLÄGG NR02 #PMRL-SIS15

Vaknade med ett ryck prick klockan 08:00 idag, Fredag. Mobilen pep till när ett sms trillade in.

igår tror jag att jag lät mig bli alldeles för övermodig. Efter att ha landat i lägenheten jag fått förmånen att låna tog jag det lugnt en stund och kollade lite tv, drack lite vatten och försökte lugna ner mina nerver som var lite i uppror efter resan. Var gång jag kommer i kontakt med Stockholms lokaltrafik slår det mig hur fruktansvärt stressade alla är. Jag dras själv in i tempot direkt, du vet, knuffar på folk som står på fel sida i rulltrappor, springer för att inte missa tåget även om jag vet att nästa dyker upp om ett par minuter.

Mobilen är ovärderlig och underlättar väldigt mycket eftersom jag nuförtiden bara är Stockholm en gång om året, i samband med SIS/SPX, så har jag bara dålig till ingen koll alls.

Utan att tveka kan jag säga att jag föredrar SL mot Västtrafik. Önskar så att Göteborg kunde skrota spårvagnssystemet och gräva ner skiten istället.

Nåväl, efter att ha gjort mig iordning hoppade jag på bussen till Gullmarsplan för att åka till Larrys Corner och gå på premiärvisningen av David Liljemark, Simon Gärdenfors och Calle Thörns film; DJ Röv : The Movie. Var tvungen att hoppa av vid Skanstull och kippa efter andan. Fick ett kraftigt skov av smärta. Det var som om någon slog mig med en blydagg. Smärtan satte fart på hjärntröttheten och jag fick kraftiga panikångest-anfall.

Försökte gå en liten runda för att se om det skulle släppa. Det gjorde inte det. Var tvungen att vända på klacken och hoppa på första bästa tåg tillbaka till lägenheten.

Jag har inte ens några minnen eller synintryck av min resa tillbaka. Lite läskigt faktiskt. Att jag inte kände hur illa det var innan det var alldeles för sent!? Det är ofta sådär. Jag kan vara mitt uppe i en konversation och känna att jag borde gå därifrån. Att samtala tar otroligt mycket energi. Eftersom jag ändå har någorlunda god fostran och de sociala protokollen på plats kan jag bara inte be folk stänga igen ljudhålet i ansiktet och låta mig vara ifred.

Borde dock kunnat räkna ut det med en krita på väggen att resan hit var nog med aktiviteter för en dag.

Jag kraschade framför tv:n och såg en hjärtgripande dokumentär om en ensamstående kvinna som heter Marianne från Afrika som levde under fruktansvärda förhållande med sina fyra barn i en flyktingby som mer eller mindre blev evakuerade till Sverige.

Att se deras reaktion när de klev in i sin lägenhet var riktigt stark. Vi har inte vett att uppskatta de där små sakerna vi tar för givet. Rinnande vatten, elektricitet, affärer med så mycket mat att hyllorna bågnar.

Se den, tror den finns på SVT Play.

Jag käkade ett knäckebröd, plockade ut linserna och somnade nästan direkt. Tänker se över om jag inte på något sätt kan skänka lite pengar. Det finns hur många tusentals människor som helst som lever under hemska förhållanden. Tänker framförallt på alla barn.

Nu är det snart dags att sticka iväg och ordna ackreditering och förbereda mitt och Ola Forssblads säljbord på Serieteket. Är supertaggad. Det skall bli kul att träffa de personer man enbart träffar någon gång om året men som man mailar och chattar med, konstant,  om deadlines, marginaler, dimensioner, raster, utfalläve, skrafferingar etc.

Många har jag till och från haft kontakt med sedan början av 90-talet då jag kastade mig in i detta.

Även om jag är en dinosaurie bland dagens mer nyanserade och mångfaldigade serieskaparflora är jag ända samma person som jag alltid varit.

Min kärlek till seriemediet har väl aldrig varit starkare och jag tycker det är ofantligt mycket mer intressant att läsa hur det är att komma ut som transvestit, lesbisk, homosexuell, bisexuell eller varför inte en så enkel sak som inblick i hur en feminists tankar och åsikter ser ut.

Allt det här är bra och det fanns inte när jag gav mig in i detta. Det hanterades mest med fördomar och hån.

Acceptansen är mycket bättre idag. Det gör liksom inget hur folk väljer att leva sina liv. Tvärtom. Att sudda ut gränserna skapar en bättre värld.

Jag är som sagt en dinosaurie som ibland klampar runt och välter ner grejer och trampar folk på tårna. Det är dock inte ondska eller konstiga motiv bakom det. När jag undrar eller frågar en sak är det inte sarkasm, ironi eller retoriska frågor. Jag är bara nyfiken och vill veta mer.

Nu tappade jag tråden.

dags att se över packningen och styra upp det här.

#pmrl-sis15