#densjukavarden

#densjukavarden

Sedan förra inlägget har jag hunnit fundera och analysera vad som hänt. Det har även skett en del nya övertramp eller som jag ser det, övergrepp.

Dels har det trillat in ett sjukintyg där ansvarige läkare skrivit ner rena fantasier eller lögner men det jobbigaste är nog insikten att läkarkåren har en slags kåranda som påminner om polisens där doktorer håller varandra om ryggen och istället för att se till patientens bästa försöker försvara varandra in absurdum.

Två dagar efter det där så kallade mötet på Borås sjukhus ramlade det in ett sjukintyg på posten. När jag öppnar och läser så står det skrivet att jag tackat nej till behandling och att de därför avbryter behandlingen. De refererar då till att jag var tvungen att avbryta en slags smärtkurs jag skulle gå på Östra Sjukhusets smärtcentrum. Grejen var den att jag var tvungen att avbryta andra besöket eftersom lokalen vi satt i var alldeles för kall och liten. Ljuset gjorde mig svimfärdig. Jag klarar inte av ljusrör särskilt länge. Min hjärntrötthet slår i taket. När jag avbröt så var jag sekunder ifrån att svimma. Att sitta i ett litet rum med tio personer som talade i mun på varandra blev mig övermäktigt.
De sa att det inte gjorde något. Att det här inte skulle ses som att jag tackat nej till föreslagen behandling. Jag skulle istället få informationen via min smärtpsykolog. Mellan två par ögon i ett rum med dämpad belysning.

Tydligen anser Borås sjukhus att jag nu då skulle ha tackat nej till deras förslag på behandling!?

När jag dagen efter att det här lögnaktiga sjukintyget besöker min smärtpsykolog får jag slängt i ansiktet att de minsann inte är en smärtklinik utan ett smärtcentrum. Sedan klär psykologen i sig rollen som kränkt och börjar dra en lång utläggning om hur hen egentligen är helt utan medel, krav, eller möjlighet att hjälpa mig. I ca en kvart, med hjälp av konstiga metaforer beskriver hen hur otroligt onödig hens tjänst är eftersom oavsett vad hen gör är det ingen som lyssnar på hen. De har ingen som helst möjlighet att hjälpa mig eftersom de är ett smärtcentrum, inte en klinik. De saknar budget och medel att göra en verklig skillnad.
Hen blir allt mer otrevlig och aggressiv när jag ifrågasätter varför de inte vid ett initialt skede kunde förklara de här sakerna. Skillnaden mellan ett smärtcentrum och en smärtklinik. Jag utgår ju exempelvis själv från att alla vet vad en lastbalanserare är elelr hur den funkar men det var minsann inte deras jobb att utbilda mig (sic).

Sedan fortgår samtalet och jag märker att psykologen försöker stjälpa över ansvaret på mig. Att jag själv är ytterst ansvarig för vilken typ av behandling jag skall ha eller hur avdelningar och policys egentligen är uppbyggda.

Min fru, Josefine, har nu redan kontaktat patientombudspersonen och vi fick rådet att försöka ta det här med ansvarig läkare på Borås sjukhus direkt och ge de en chans att rätta till sina ”fel”. Grejen är den att det är stor skillnad om det på sjukintyget står att jag tackat nej till behandling istället för att behandlingarna de gjort inte fungerat.

Det är kring det här jag själv har funderat väldigt mycket.

Jag förstår att det är såhär;
Det är av rena budgetskäl de gör såhär. Förmodligen förstör jag någon typ av mål de måste nå för att få nya pengar nästa budgetperiod.

Att jag skulle tacka nej till behandlingar är rent absurt! Jag sa till de tydligt och klart att oavsett vad de skulle rekommendera skulle jag genomföra det oavsett hur absurda förslag de än kunde komma med.

Jag gör vad som helst ni föreslår!

De sa då att; ”

-Nej du, Såhär går det inte till!”

Genom att göra som de gjorde flyttade de över hela ansvaret från sig själva till mina axlar. På det här sättet fick de bort en röd siffra i sin bokföring.

Jag tror att ytterst är det här ett försök att tvinga mig till att förtidspensionera mig. Det har kommit på tal allt oftare/tätare.

Jag är absolut inte redo för att förtidspensionera mig. De har försökt att få det till att det väl skulle vara skönt att slippa den pressen.
Samma argument använde de när de kastade ut mig från sin klinik, förlåt, centrum.

Vore det inte skönt att slippa pressen från oss och att i tid och otid åka hit!?

Fatta när jag säger;
NEJ! Jag vill inte förtidspensionera mig. Jag är bara 41 år! Kan jag uttrycka det tydligare än såhär? NEJ! NEJ! NEJ!

Vad jag känner utkristalliserar sig allt tydligare är att doktorerna som har ansvar för att hjälpa mig tycker att jag finns till för dem inte att de finns till för mig.

Jag kommer nu strax skicka iväg det här igen till olika typer av tidningar, radio, tv och whatnot och jag skulle uppskatta väldigt mycket om du som läser det här orkar ta dig tiden att åter dela, kommentera och få ut det här i era flöden.

En liten disclaimer till de politiker och ansvariga inom sjukvården som eventuellt kommer läsa det här. Jag ger er tillåtelse att helt öppet diskutera mig och vad som händer mig. Nej, jag ber er att ta upp mitt enskilda ärende offentligt. Göm er inte bakom det illaluktande gamla liket att ni inte får diskutera enskilda fall. Bara gör det! Ni måste förstå att systemet ni byggt upp är trasigt.

Jag är sjuk. Jag är svag. Jag orkar själv egentligen knappt författa den här texten. Hur skall jag kunna slåss mot en Goliat som sjukvården? De har mitt liv i sina klor och kan krossa mig närhelst de känner för det.

Snälla, snälla politiker, hjälp mig!

Det här måste få ett slut. Jag tänker även på alla människor därute som inte har någon vid sin sida att luta sig mot när det blir för tungt. Hur skall de orka? Jag förstår på Skallskadeenhetens beteende att det här är inte första gången de gör såhär. De kändes alltför inövat och rutinartat för att vara en ren tillfällighet. Jag tänker då på korsförhöret de utsatte mig för vid själva utkastningen. Jag såg ju hur de satt och bockade av en lista och att de ställda samma fråga om och omigen tills de fick svaret de ville ha.

Jag såg ju för guds skull hur de i tysthet sökte ögonkontakt med varandra och gjorde en liten diskret nickning och direkt efter det kastade de ut mig.

har du som läser det här varit med om liknande beteende så skriv gärna en kommentar eller skicka ett meddelande. Använd gärna hashtaggen: #densjukavarden i dina flöden. Det är dags att de ansvariga får stå för vad de gör och att folk som själv inte sitter fast i sjukvårdens otäcka beteende får höra vad som försiggår bakom kulisserna.

Vill du kontakta mig når du mig enklast via per@myrhill.se . Mina kontaktuppgifter finns även på eniro och liknande ställen.

Tack för ordet. Nu spränger hela huvudet så jag måste gå och lägga mig och dra kudden över huvudet.

Med smärtsamma, sorgsna och desperata hälsningar,
Per

#aneurysmdimma
#densjukavarden


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *