Den sjuka vården del 5 och 6.
Ja, du läste rätt. Del 5 och 6. Det har hänt en hel del sedan senaste texten. Lite för mycket och omfattande samt att jag inte vill baka ihop olika saker som påverkar mitt liv i negativ riktning. Vill inte trivialisera vad sjukvården utsätter mig för genom att förkorta och förenkla.

Del 5.
Sedan sist har jag försökt läka ihop min kropp och hitta ork och styrka att kriga vidare. Att försöka få hjälp, den hjälp jag behöver och vill ha har på något perverterat sätt kommit att uppta stora delar av mitt vakna dygn.
Min hjärntrötthet och min smärta tar inte paus bara för att jag vill det. Vartenda samtal och konflikt jag måste ta skjuter mig obönhörligt bakåt. Det är som att stå och luta sig framåt i en storm. Oavsett hur mycket benstyrka och kött på benen du har kan en inte komma framåt.
Sjukvårdsmaskineriet har alldeles för många resurser och det går inte att som sjuk patient ta strid varje gång det behövs.
Det här vet de om. De utnyttjar cyniskt det här faktumet. De kan lika gärna ställa sig och spotta mig i ansiktet och slå ner mig och medan jag är nere för räkning och försöker samla mig för att överleva skickar de rottweiler-liknande personer som sparkar på mig när jag ligger.

Jag väntade och väntade på att sjuksystern som var min ansvarige sjuksyster skulle ringa mig och ge mig den här läkarstudentens fulla namn så jag via patientombudskvinnan kan genomföra en ordentlig anmälan. Efter att ha ringt tre gånger samt blivit lovad att bli uppringd tog jag igår tag i det här och ringde för fjärde gången avdelning 10/23 på Sahlgrenska. Efter lite om och men blev jag kopplad till chefen för avdelningen, Annika Björk. Vanan trogen lovade hon att ringa upp mig igår eftermiddag/igårkväll. Ingen ringde. Visst det var väl inte så förvånande. Idag får jag samtalet. A.B hänvisar till chefen för läkarstudenter eller just den avdelningschefen Sten Fridriksson. Tror du att han fanns anträffbar? Nej, självklart är han på semester och när jag då ber att få prata med hans chef visar det sig att chefen, verksamhetschefen är samma person som är chef för A.B. De två har redan pratat ihop sig och de varken vill eller kan hjälpa mig att identifiera den läkarstudenten. När jag ifrågasätter att det låter märkligt att hon inte riktigt vet vilka som ränner runt och spelar Allan och gör sjuka människors redan omänskliga lidande ännu värre. Ingen tycks veta vad han heter eller vem som överhuvudtaget bussade honom på mig.

Vad innebär då det här? Det kommer bli ytterligare en sak som drar ut på tiden. Ytterligare en sak som gör min vardag ännu mer kämpig. Varför ignorerar du inte bara det här och släpper det, kanske du tänker?
Det är så de vinner. Övertramp, inhumant kränkande behandlingar som saktar men säkert chipar flisa efter flisa från förtroendet. De har sakta men säkert brutit ner barriärerna och visat sitt sanna, vidriga tryne. En uppsyn som gör mig rasande.

Är det någon som känner eller vet vad den här personen heter i efternamn? Hibab eller Habib eller liknande var förnamnet. Han var ca 30 år. Mörkt kort hår. Han gjorde i mitten av September någon rotation på neuorologen på Sahlgrenska Sjukhuset. Kanske känner du någon som jobbar där som kanske vet exakt vem det är? All information tas tacksamt emot.

Jag kan inte för min själ förstå hur de, Annika Björk, Åsa Lundgren Nilsson och Sten Fridriksson kan hålla honom om ryggen? Om det är så att de inte vet vem han är, vem som skickade honom på mig är nästan mer skrämmande. Kan vem som helst bara traska in och kasta ut folk ur sängarna?

Var han ens en doktor eller student? Han kan lika gärna ha varit en vaktmästare eller en psykopat som dragit på sig en läkarrock och bara hade lite roligt? Sköts avdelningarna så illa att de inte ens vet vem som gör vad eller varför? Jag blir uppriktigt skärrad.

Del 6.
Det här utspelade också sig igår. Jag hade tid hos min medicinansvarige doktor på smärtmottagning på Östra Sjukhuset. Där skulle vi diskutera min medicinering. Jag hade i Augusti fått ett brev där det tydligt stod att jag skulle få läkemedlet Sativex utskrivet. Ett läkemedel jag slagits för att få testa. Först hette det att de inte kunde ta kostnaden det skulle innebära. Jag erbjöd mig att betala allt själv. Vartenda öre, utanför högkostnadsskyddet. Det här brevet som tydligt sade att om jag som patient själv skulle bära upp kostnaden skulle få testa det här preparatet visade sig vara inget annat än ytterligare falska förhoppningar. Först ger de mig hopp och lät mig tro att jag skulle få det här. Sedan kör de en kovändning utan dess like och beskedet blir NEJ!

Vad är det då som är så speciellt med det här preparatet? Det är tillverkat på växtdelarna från cannabisplantan. Medicinsk Marijuana helt enkelt.
Medicinen är godkänd hos läkemedelsverket och används till MS-patienter. (Sativex i FASS)
Nu vet jag att många ryggar tillbaka, DÖDSKNARK!? Vill du knarka? Mitt enkla svar på det här är nej. Jag vill inte knarka. Det är det som är hela grejen. De piller jag äter är dödsknark. Opiater och Benzo har de inga problem med att pumpa mig full av. Jag vill inte förgifta min kropp. Jag vill inte vara beroende av att äta starka morfinpreparat och lugnande i form av Bensodiazepiner. Nu när de använt mig som labbråtta med starka, beroendeframkallande preparat och smärtsamma kirurgiska ingrepp. I år har jag genomgått fem operationer. Min nacke känns som om den hänger ihop med ärrvävnad och brosk. Jag försöker hålla mina pillerdoser på ett minimum för jag vet hur fruktansvärt det är att tända av från oxicontin och oxinorm. Det är samma skräckupplevelse du får om du sluta med heroin. Heroin är faktiskt en opiat som togs fram för att hjälpa folk sluta använda morfin. En opiat som på många sätt är ett bättre alternativ än morfin.

Så, nej, jag vill inte knarka. Jag vill inte vara beroende av att äta massa mediciner. Jag måste göra det. Min smärta är så himla svår att förklara och beskriva. Jag har försökt göra det så många gånger och jag vill inte vara tjatig.

Varje pulsslag är som ett hammarslag och däremellan skjuter nerven på högra sidan av huvudet vita blixtar av skärandesmärta och det krampar som om någon spänner ett vitglödgat metallband runt mitt huvud.

Igår när beskedet då kom gick jag sönder lite. Något inom mig dog en smula. Det saknas rim och reson, logik och ansvar.
Är det verkligen en smärtmottagnings strategi? Att först bygga upp ett hopp för att sedan dra tillbaka och förneka? Det var som om de satte en svart huva utan hål för ögonen, ledde upp mig på en pall och sakta men säkert och genom tröstande ord, plattityder förde snaran över mitt huvud. Tajtade till repet en aning. Kollade höger och vänster, sedan med en stilla nickning sparkade de unisont undan pallen under fötterna.

Jag förstår att jag som individ inte har något värde i deras ögon. Att jag överhuvudtaget finns kvar beror på några få personer jag känner verkligen jobbar för att hjälpa mig. Som jag vågar lite på.

Det här är så svårt och tungt att ens tänka på. Jag förstår ju varför det blivit så här. Jag skulle nog egentligen inte överlevt den där natten, den 4-5 December 2012. Jag passar liksom inte in. Jag har inga större synbara symptom efter det som hände. Jag kan stå, gå, prata, tänka, uttrycka mig och ibland känns det som om det är det enda jag gör. Jag skriker för full hals men ingen ser eller märker det.
Jag är i sjukvårdens ögon enbart en person som sabbar deras siffror och statistik. En hängnagel som retar och irriterar.

Jag vet att många personer inte delar mina åsikter när det kommer till Sveriges trasiga och i bästa fall obefintliga narkotikapolitik. Det är så fruktansvärt tabubelagt att ens samtala om. De som känner mig vet vem jag är och vad jag står för. Det är samtidigt den här saken som sätter hinder i min väg till ett liv utan droger och mediciner. Pratar vi inte om det blir det heller aldrig någon förändring.

Det kan omöjligt vara så att vi här uppe i den kalla norden har ett annat nervsystem eller receptorsystem än de har i övriga världen. Att höra politiker uttrycka sig i banor att de minsann aldrig kommer legalisera cannabis, att det inte finns några medicinska värden i den här plantan. Är det inte märkligt att en politiker uttalar sig att oavsett vad modern forskning gång efter gång visar så kommer de aldrig ändra sin inställning eller ståndpunkt.
Är det ens lagligt? Är det inte så att i ett demokratiskt system så skall politikerna lyssna på vad folket vill. Demokrati betyder för guds skull folkvilja.

Att vi styrs i tystnad i en slags Deus ex Machina -driven situation är tydligt. Att de industrier som tillverkar nikotin, alkohol, medicin och liknande styr de folkvalda som handdockor är också tydligt.

Jag känner att efter snart fem år i sjukvårdssystemet ha provat allt, tackat nej till inget. Jag känner att jag förtjänat att få testa något annat. De klarar ju inte att få bukt på det här med sina vanliga metoder. Det här året har förvandlat mig till en spillra som mår ännu sämre än strax efter min hjärnblödning. Att fem gånger på tio månader bli opererad på, att utsättas för de mest inhumana kränkningarna som skapat PTSD -liknande mardrömmar, att få slåss i uppförsbacke för minsta lilla grej, att först bli lovad och sedan i sista stund, -Lång näsa! -Burned! Att som patient tvingas bära ansvaret för min egen koordinering, vilket tydligt står i lagen att jag inte skall behöva göra. Med vårdenhet efter vårdenhet som systematiskt duckar ansvar genom att kasta mig mellan stolarna.

Det är intressant också att så sent som igår så blev medicinsk marijuana avkriminaliserat i Danmark. Om du kollar siffror från, Holland, Usa, Portugal, Holland etc så kommer du se empiriska data med vad som händer vid en avkriminalisering.
Den där postapokalyptiska bilden våra folkvalda målar upp inte stämmer. Det finns inte ens små strån av sanning i det de säger.

Kanske gör jag mig själv en björntjänst att tala om det här sakerna såhär öppet men jag ser inget annat sätt. Just nu är det som om jag hänger över kanten på ett stup och det enda som håller mig kvar och från att falla är ett par små grässtrån.

Nu har jag tappat tråden flera gånger och skall försöka sammanfatta detta med en liten passage ur Bibeln vilket jag aldrig någonsin gjort men det kan avrunda det hela på ett bra sätt eftersom våra lagar och bestämmelser ändå härstammar från den heliga skrift.

Mosebok 1:29
Och Gud sade: ”Se, jag giver eder alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med fröbärande trädfrukt; detta skolen I hava till föda”.

På Engelska också:
Genesis 1:29
Then God said, ”I give you every seed-bearing plant on the face of the whole earth and every tree that has fruit with seed in it. They will be yours for food.

Jag ber nu dig att hjälpa mig att sprida, dela, gilla och hjälpa mig i min kamp till ett bättre liv. Ett liv med livskvalitet. Ett liv där jag åtminstone får lite smärtlindring. Ett liv där jag slipper äta alla dessa fruktansvärda preparat de tvingar mig att äta.
Att jag aldrig kommer bli smärtfri igen har jag väl förlikat mig med. Jag ber bara om smärtlindring. En smärtlindring som inte förgiftar hela min kropp och hela min själ.

Använd gärna hashtaggarna #densjukavarden #densjukavården #aneurysmdimma.

Skicka gärna till olika medieutsläpp, politiker, chefer inom landsting och sjukvård. Vem som helst som du anser borde läsa mina små rapporter från hur det går till.

Jag finns här och svarar på alla frågor och funderingar.dsv-banner01

Med all värme och stor tacksamhet,
Per Myrhill


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *