Insamling så jag kan köpa den medicin jag behöver för att få tillbaka livskvalitet och bättre hälsa. Snälla hjälp mig där samhället och sjukvården fallerar.

En snabb tillbakablick för den som inte vet vad jag varit med om.

Den 4:e December 2012 drabbades jag av en massiv hjärnblödning. Efter ett par operationer, varav den ena var när jag slutade att andas och de höll igång mig med hjärtkompressioner. De höll mig nedsövd en vecka i respirator och ingen kunde säga hur det skulle gå.

Mot alla odds överlevde jag det här. Då är väl allt bra och väl tänker nog de flesta. Att det var nu den mest intensiva och jobbiga delen av själva hjärnblödningen skulle dra igång kunde jag inte ens i min vildaste fantasi kunnat tro.

Det har varit en konstant kamp mot vården, jo jag skrev rätt, mot vården. Varenda gång de haft möjlighet att kasta mig mellan stolarna har jag hamnat där. Överlämningar när folk slutar fungerar inte. Sjukvården tycks vara uppbyggd på en ovilja att ta ansvar. Närhelst någon kan skotta över på någon annan gör de det. Jag var till en början inskriven på Högsbo rehab. De gjorde lite neurologiska tester och gav lite hokuspokusutbildningar som Mindfullness. Jag kan ju liksom inte lägga mig raklång på den punkt jag står när hjärntröttheten sätter igång som värst!? Det var här de första krigen började. Min ansvarige läkare skulle sluta och hon lovade dyrt och heligt att hon skulle lämna över mitt ärende till hennes ersättare. Den personen hade inte öht hört talas om mig när jag till slut fick tag på henne. Efter ett par till besök till fick jag veta att jag snart skulle skrivas ut.

Jag hade då följt anvisningarna för mina smärtlindrande mediciner. Jag visste ju liksom inte hur hemsk tillvänjningen och avtändningen skulle bli. Som en duktig idiot följde jag ordinationerna.

Min doktor på Nerologen, Sahlgrenska tyckte jag helt skulle sluta med opiaterna. Det skulle inte vara några problem och smärtan skulle Alvedon ta bort. Det gick bra en dag eller två. Samtidigt som jag kände för att klättra ur mitt skinn och försöka klämma ihjäl alla myror som ilade runt på mitt kött och hosta upp vad som kändes som sand i lungorna.

Smärtorna blev allt mer outhärdliga och jag måste erkänna att jag faktiskt funderade på om det ändå inte skulle vara bättre att lägga sig framför tåget.

Jag blev inlagd på Sahlgrenska och de höll mig i ett konstant påverkat läge. Jag fick morfinsprutor i droppet och under huden. Varje gång jag sa aj! Sprutade de i mig morfin. Jag har faktiskt tecknat en serie om det här som gick i Home Made Comics 14.

Det hela spårade ut och till slut var det någon vaken doktor som förstod vad som hänt.
De hade gjort mig beroende. Nu hade jag inte bara mina vanliga smärtor att slåss mot. Nu fick jag även försöka lösa det här med opiaterna. Jag såg till att bli utskriven. Åkte hem och drog täcket över huvudet. Det kan ha gått en vecka eller två. Jag vet ärligt talat inte. Att köra en cold turkey verkade vara det bästa alternativet. Jag är rätt binär i min personlighet och har jag bestämt mig för något kan inte ens vilda hundar stoppa mig.

Jag blev utskriven från Högsbo Rehab och blev inskriven på Borås Skallskadeenhet.

För du skall veta att mina smärtor inte blivit bättre. Snarare tvärtom. Till en början verkade allt bra. Det första de sa var att jag, nu när jag var inskriven hos dem, kunde slappna av. De skulle inte kasta ut mig. De hade en patient som varit inskriven där i åtta år och fortfarande fick behandling av dem.

Tiden gick och jag var där då och då, var tredje månad när sjukintyget skulle skrivas om. De hjälpte mig med min arbetsgivare som nu på allvar börjat stressa och pressa mig. Jag hade även Försäkringskassan flåsandes i hälarna. De hjälpte mig att få en ny period sommaren 2015 när de ville försäkra ut mig.

Jag kom någongång i den här vevan till Östra Sjukhusets Smärtcentrum. Det är nog min medicinansvarige doktor som lyckats hålla min hälsa och mitt psyke någorlunda intakt. Jag fick träffa en smärtpsykolog och blev inskriven på en smärthnteringskurs. Kursen blev ett fiasko. Vi satt 16 personer i ett litet trångt rum med flimrande ljusrör och talade i mun på varandra. Jag var tvungen att avbryta då hjärntröttheten sög all livskraft ur mig. Jag hade tunnelseende och var sekunder ifrån att svimma. Det var precis som de inte fattat vad jag har för problem och bara ville jävlas med mig?! De sa att det inte var ett problem. Jag skulle få träffa smärtpsykologen och gå igenom kursen mellan fyra ögon.
Jag vet inte riktigt vad som hände där men det hela slutade i en skum jävla röra där psykologen fastnade vid min uppväxt. Hon kunde inte bara lyssna på mig och släppa det.

Det sista mötet där slutade med att hon sa att jag inte skulle hänga upp mig på min medicinansvarige doktor. Hon är bara en konsult och kan precis vilken dag som helst inte finnas kvar där överhuvudtaget.

Jag fick testa, efter att min medicindoktor krigat med sina chefer, testa att få en bedövningsspruta i området där nerven går bakom örat. Jag gick och fick dessa sprutor några gånger. De trodde jag skulle kunna bli avhjälpt med att få elektroder inopererade i nacken.

Tillbaka till Neurologen på Sahlgrenska. Under 2016 undergick jag fem stora operationer där de stoppade in massa kablar, batterier och elektroder i min kropp. Den sista operationen blev lite akut då jag fick en infektion. Min kropp stötte bort de främmande objekt de stoppade i mig.

Min nervskada är så stor att elstimuleringen ändå inte nådde fram till där den behövdes som mest. Mina nervtrådar är helt enkelt för skadade.

Jag har dagligen, sedan dag 1 ätit en hemsk cocktail av piller för att inte…. tja… lägga mig på tågrälsen. Jag har hela tiden känt att jag sakta men säkert förgiftar både kropp och själ. Jag går runt i ett ständigt flöddrig tillstånd. Jag är heller inte smärtfri. Jag är smärtlindrad. Om 10 är när en hopppar från ett tak, 9 när en bara står och vrålar helt paralyserad så ligger jag och pendlar mellan 6 och 8. Vissa dagar är lite bättre en del sämre. Jag vaknar och tar en näve piller och efter en timme brukar jag ligga på ca 6-7.

Jag har nyfiket följt den gröna revolutionen som sker världen över och insåg tidigt att jag vill prova medicinsk Cannabis. Ja, du vet, dödsknark! Det finns ett läkemedel som är godkänt av läkemedelsverket som heter Sativex. Jag och min medicinansvarige började sondera terrängen och hon lyfte frågan uppåt till sina chefer. Föst fick jag nej då de inte vill ta kostnaden. Jag sa så att jag kan betala själv. De sa åter nej och menade den här gången att det är en etisk fråga. Om alla inte har ekonomisk möjlighet att köpa det utanför högkostnadsskyddet skall ingen få göra det.

Som vanligt har jag svårt att bara ta ett nej. Jag bad att få träffa dessa två herrar men de avvisade mig och vägrade att ens se mig i ögonen och säga nej. Under dessa år har jag givetvis nätverkat med andra i liknande situation och genom en snirklig väg har jag nu tid på Måndag (9/1) hos en doktor i trakterna som skriver ut Sativex till folk med min typ av problem.

Nu då till kärnan inne i pudeln. Jag räknade lite snabbt på det och insåg direkt att jag inte kommer ha ekonomisk möjlighet att betala den här medicinen utanför högkostnadsskyddet. Det kostar ca 4500:- i månaden. Jag vänder mig nu till alla som känner att de kan avvara en tia eller två för att hjälpa mig att finansiera köpet av den här medicinen. Det är inte ofta jag ber om något. Jag är själv, vill jag tro, en generös, givmild och omtänksam person som om jag kan, hjälper andra.

Det här kan ju även fungera som en kanariefågel i en gruvgång. Jag vet att många tvivlar på de medicinska goda effekterna av den här naturmedicinen. Sveriges narkotikapolitik är i bästa fall helt trasig. Jag tvingas just nu äta de mediciner som skördar fler offer än något annat vi stoppar i oss. Jag vill komma av opiaterna helt och hållet och jag tror att det här är den enda rätta vägen.

Det kan omöjligt vara så att mitt nervsystem är annorlunda än hos folk i de länder som tillåter medicinsk marijuana både i medicinskt och rekreationellt syfte!? Att Sverige har Europas näst högsta dödlighet pga olika narkotiska preparat är väl ett kvitto på att något är ruttet?

Kanske kan det här hjälpa dig och dina barn att i framtiden kunna få de minst invasiva preparaten sjukvården vill proppa i oss!?

Jag har tänkt att redovisa varenda krona så du vet att pengarna går till det avsedda ändamålet. Du kan få vara helt anonym om du vill. Jag har tänkt samla ihop texter och bilder och information i en liten tidning/fanzin som rör det här. Förhoppningsvis kan det hjälpa någon annan som sitter fast som jag gör att ta steget och börja kriga för en bättre hälsa.

Jag har på min blogg satt upp ett system där du enkelt kan donera. Både engångsdonationer men även månadsvis. Jag tänkte först köra via kickstarter, fundedbyme eller liknande men vill inte att de pengar som kommer in som är tänkt hjälpa mig skall gå till dom. Känns konstigt att någon skall tjäna pengar på min smärta och mitt lidande. Du kan även Swisha eller köra vanlig banköverföring.

Swish: 0735052040
Konto (Swedbank) Clearing:8257-8 Konto: 930579602

Även om du inte kan eller vill hjälpa med pengar finns det andra sätt som du kan stödja mig med. Dela, sprid, kommentera i dina nätverk. Jag finns på de flesta sociala medier.

Snälla hjälp mig återfå livskvalitet och hjälp mig få smärtlindring som inte förgiftar min själ och min kropp.

Med varma hälsningar,
Per