För några veckor sedan gick min biologiska farfar, Thure, bort. Det var först när jag var 14 eller 15 som jag fick reda på att min farfar, Allan, inte var min ”riktiga” farfar.

När pappa berättade det här förklarade han att han vid något tillfälle försökt få kontakt med honom men att hans dåvarande fru inte lät Thure ha kontakt med varken pappa eller oss barnbarn.

Jag tänkte inte på det så mycket. Åren gick och pappa bosatte sig under ett årtionde i Norge.

Han  kom tillbaka till Sverige och både fann sin själsfrände och äkta kärlek och flyttade nästan direkt ihop med Marita i Frölunda.

För första gången hade min pappa en person som också gillade att resa och se sig om.

Det här var nog det som pappa led mest av när han fick sin diagnos. Vi satt först helt tysta på en brits och jag hörde hur pappa, för första gången, klaga över sin situation. Vi satt båda två och kramade varandra och grät.

Hopplösheten kändes så smärtsam. Det fanns inget att göra mer än att smärtlindra och göra tillvaron så bra som möjligt för pappa.

Pappas ord ekar fortfarande;

-Det känns så bittert! , sa han.

Han hade verkligen gett hela sitt hjärta och alla hans tankar och planer inför sin pension ihop med Marita slogs i bitar. Han tyckte det var så hemskt att lämna henne ensam kvar.

Han bad mig att inte glömma bort Marita och det har jag inte gjort. På något vis har hon blivit den person som både vi och barnen kallar farmor. Min biologiska mamma och jag har inte särskilt mycket kontakt. Ett besök och en näve telesamtal har det blivit de sista 10-15 åren. När jag gick ut grundskolan vet jag inte vad som hände?! Vi bröt alla upp och drog åt varsitt håll för att göra vår egen grej.

Den sista tiden när vi mest låg och småpratade pappa och jag, berättade han saker från sin barndom han aldrig tidigare pratat om.

Jag fick en näve papper med släktforskning och bl.a. Information om min biologiska farfar.

Jag tänkte hela tiden kontakta honom. Han levde fortfarande. Jag har inte haft kontakt med någon av mina gamlingar. Jag har väl aldrig riktigt brytt mig om det. Inte förrens pappa gick bort och jag började fundera över mitt ursprung. Varför är jag som jag är? Vilka var dom? Hur såg de ut vart kommer jag ifrån?

Tanken var hela tiden att kontakta honom. Jag skjöt det hela tiden framför mig. Sen kom min hjärnblödning och tog upp hela min värld.

För några veckor sedan fick jag och mina bröder brev från begravningsbyrån om att Thure gått bort.

Jag har gått och förbannat mig själv att jag inte tig tag i det. Idag skickade jag ett mail och frågade om det fanns dagböcker eller fotografier kvar. De skulle undersöka det och återkomma.

Så, nu vet jag inte vad jag känner. Sorgen är nog att inte få höra om mina rötter av någon som var med när det hände liksom.

Sen är det fruktansvärt smärtsamma minnen av pappa som jag bara tryckt undan som utan förvarning bara ploppar upp.

Min nya livsfilosofi är att inte skjuta på något som verkar känslomässigt viktigt. Vissa saker får en bara en chans och möjlighet att göra.

Kategorier: #desomsaknasPer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *