… Skulle jag döpa mitt ska-band till, om jag startade upp ett. Det är annars en mycket passande rubrik på det här inlägget. Jag lyckades! Det är en underbar känsla att få säga; Jag är klar! Min bok är färdig! Aneurysmdimma kommer ut under Bok&Biblioteksmässan.

Jag själv tvekade aldrig på att jag skulle missa deadline. Inte utåt i alla fall. Jag var tvungen att gå in i en bubbla och stänga ute omvärlden helt och hållet. Den här sommaren har jag spenderat mesta tiden inomhus, hukandes över mitt ritbord.

Jag lade upp hela projektet matematiskt för att hålla reda på antalet sidor jag var tvungen att prestera just den dagen. Kanske enda sättet att bli klar på utsatt tid, vad vet jag om hur andra gör? Det innebar en lättnad att inte behöva fundera på hur många sidor jag hade framför mig just den dagen. Sakta men säkert började traven med färdiga sidor växa allt högre. Inledningsvis var jag lite osäker på textningen och egentligen skulle jag handtexta boken. När Roffe lite försiktigt påpekade att mina bokstäver var lite otydliga och svåra att läsa fick jag lite panik. Jag ansträngde mig till mitt yttersta med det och skulle inte kunna göra det bättre. Jag förstod också att han (Roffe) inte alls var nöjd eftersom det här var första negativa feedbacken vilket fick mig att förstå att det var illa, riktigt illa.

Jag kastade ut frågan, först till Roffe, om det var okej om jag satte texten digitalt istället. Det fick jag grönt ljus på direkt. Jag fick till och med en font som passar min stil. Paniken rev fortfarande inom mig som en skogsbrand i mellangärdet. Det var då jag fråga Ola Forssblad om han, utöver, städningen av mina original skulle vilja hjälpa mig att sätta texter och fixa snygga bubblor. Det tog inte många minuter innan Ola hade emulerat min linje och skapade pratbubblor, eller la grunden för att skapa dessa.
Vi pratade lite fram och tillbaka hur vi skulle göra med de sidor jag redan hade tecknat bubblor på och textat. Till slut bestämde vi oss för att jag skulle Tipexa och analogt teckna om de saker som behövdes för att sidorna skulle hänga ihop. Jag började med tipex men till slut satt jag och klippte och limmade på bitarna på originalen. Det blev alldeles för knöligt med Tipex och sidorna såg fördärvliga ut. Att dra linjer på en knagglig tipexfläck fungerade inte alls.
Det var runt 12 sidor jag var tvungen att arbeta om såhär. Önskar jag hade löst de här bitarna INNAN jag satte mig för att teckna. Överhuvudtaget har jag lärt mig otroligt mycket om hantverket och hur en skapar en längre serie. Jag vet inte hur många seriesidor jag hittills skapat totalt. Det måste vara ett par hundra? Jag tror inte jag tidigare  gjort sammanhängande serier som varit längre än 14-15 sidor. Jag hade inga direkta mål att delarna och kapitlen skulle vara en viss längd. Sättet jag skapar serier på innebär att beroende på hur jag mår den dagen jag sitter och tecknar färgas mina bilder av det. Såpass mycket frihet ger jag mig själv. Mina manus och tumnaglar lämnar jag öppna så inte ens jag själv vet exakt hur det blir. En del saker fungerar inte som en tänkt och då att vara bunden till ett manus som inte har någon prutmån skulle kännas alldeles för stressigt. Jag brukar även arbeta om texter och dialoger/monologer varje gång. Att jag har problem med att hålla ihop och använda rätt tempus blev snabbt tydligt när jag och Roffe gick igenom mina texter. Måste ha sovit alldeles för hårt under svenskalektionerna när jag gick i skolan?

Jag har försökt att njuta av själva resan och ge mig plats att existera i nuet och få känna glädje över ett streck, en ruta, en grimas en komposition. Att få fotfäste och få känna att jag duger och att det jag gör faktiskt fungerar. På många sätt tror jag att det här har räddat mitt liv. Kanske inte bara att jag fysiskt finns kvar utan mer att jag även om jag inte skulle klara av mitt vanliga arbete pga min smärta och hjärntrötthet så har jag ändå ett värde. Ett syfte.

Det är faktiskt så att mesta delen av min dag går ut på att överleva, inte leva.

Sjukvården har sakta nött ner mig och lämnat kvar en liten spillra av mitt forna jag. Jag har alltid varit en stark person som inte varit rädd för något eller någon.

Det här bokprojektet har byggt upp mig från grunden. Inte hela vägen men ändå som om det nu finns plintar på plats att bygga vidare på.

Roffe har varit väldigt lyhörd och empatisk och jag är väldigt imponerad över hur han hanterat och behandlat mig. Han har med hög fingertoppskänsla applicerat rätt typ av och rätt mängd press och hjälpt mig hela vägen igenom det här.
Att han  ibland tvekat på om jag verkligen skulle hinna i tid till deadline var tydlig, även om han inte sa något om det högt så har jag känt det. Jag vet inte om jag har någon övertro på mig själv och mina förmågor. Själv tvekade jag inte på att jag skulle fixa det. Framförallt efter vi löste hela grejen med textningen. Jag kunde då fullt ut fokusera på att teckna. Sakta men säkert märkte jag att jag passerade vissa trösklar och att jag utvecklades. Takten och kvalitén höjdes och fram mot slutet låg jag på 3 från sidor från scratch om dagen, färdigtuschade och klara.
Eftersom jag inte kunde missa en dags tecknande blev det lite knepigt ibland. Även om jag önskar det så tar mina smärtor inte paus eller lämnar mig ifred. Jag hade tänkt gå tillbaka och teckna om en del saker men jag bestämde mig ändå att låta saker  vara som det är. Jag själv vet exakt hur ont jag hade vissa dagar och det syns i bilderna. Jag har även släng av neglect vilket gör att min vänstersida försvinner eller som om jag liksom flyttar in i högra kroppshalvan. När min smärta är som värst och hjärntröttheten slagit i taket kan jag inte ens få på kläder åt rätt håll eller skorna på rätt fot. Mina bilder får en märklig balans och då är det skönt att ha skisser att falla tillbaka på. Några dagar var min smärta så intensiv att jag inte kunde fokusera blicken på pappret framför mig. Jag såg flerdubbelt, pennan hade 3 spetsar och mina linjer hängde inte ihop. Jag löste det här genom att hålla för vänsterögat. Det var svårt att ta in hela sidan men när jag drog ett streck så såg jag inte flera streck samtidigt.

Eftersom jag varit tvungen att eliminera allt som tagit tid och som inte haft med det här projektet att göra har jag satt allt på paus. Det hade inte fungerat utan Josefine. Hon har burit upp hela hushållet och jag försöker nu, i skrivandes stund, att försöka ge henna paus och vila från vardagens grå rutiner. Jag är inte i närheten så effektiv som hon men jag har nu skruvat och grejat i ett par dagar och kört lite lättare underhållsarbete här hemma. Dragit åt skruvar på ett par glappande knoppar på skåpsluckor och fixat en kabelkanal som såg lite fransk ut samt dammat, skurat, tvättat, lagat mat och liknande. Över tid kommer jag nog komma ikapp!

Det första jag gjorde när jag var klar var att tälta med Viktor. Vi gjorde upp en dånande lagerbrasa och grillade korv och gjorde smores och låg och kollade upp på natthimmeln och pratade minnen och framtid och drömmar. Lite pappa-son -tid helt enkelt.

Nu har vi en del aktiviteter kring boken inbokade under hösten men det tillskriver jag som att vi får njuta av resultatet av arbetet med boken. Om det så är att Viktor plockat maskrosor på tomten, Josefine hängt ytterligare en tvätt eller kokat ytterligare n middag så har det inneburit att jag fått utrymme att sitta och teckna och utan deras stöd skulle det här aldrig kunnat bli av.

Lägereld!

Per och Viktor samlar ved till lägerelden!


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *