Meny Stäng

Jag är tillbaka igen!

Hej!
Jag bestämde mig för att öppna upp bloggen igen. Det fanns många anledningar för mig att ta en rejäl paus från världen. Jag mådde allt sämre och till slut blev det omöjligt att fortsätta.
Varför klev jag bort så här, jo, jag kände att tonen, även från mig, blev allt mer inflammerad och efter att ha utsatts för sjukt mycket trollning från diverse knarklobbyister och liknande föreningar, mest via twitter, var jag tvungen att pausa för att inte drunkna och gå under.

Min hälsa och kondition blev hastigt mycket sämre. Jag skötte inte min träning eller diet utan använde mat som en tillflykt när jag mådde som sämst. Oftast på nätterna när hjärndemonerna rev isär mitt psyke. Och självömkan blev en tillflyktsort.

En morgon vaknade jag och kände mig tröttare än när jag gick och la mig. När jag dessutom blev andfådd av att kliva ur sängen kände jag att jag måste fan göra något åt det här.

Som av en tillfällighet snubblade jag in på Joe Rogan Experiance och ett avsnitt med Långloppslöparen Eddie Itzler och hur han bjudit in galningen David Goggins i sitt hem och liv. Goggins är en fd Navy Seal med en mäktig historia.

Jag rekommenderar dig att lyssna på de här två avsnitten jag länkad till. Det var det här som fick mig att ta tag i mitt liv igen.

Jag skulle såklart ha fört bättre statistik och fotat hur min kropp förändrats över sommaren. Det är lätt att vara efterklok.

Jag har skapligt bra koll via runkeeper över hur jag tränat.

Jag började med löpning. Varje dag med början i Maj/Juni snörade jag på mig löparskorna och gav mig ut i elljusspåret. Jag tog mig knappt runt på benen överhuvudtaget. Det var fruktansvärt och mina lår och lungor brann och min kropp fylldes med mjölksyra.

Det här var startskottet. Varje dag, oavsett hur ont jag hade gav jag mig ut i löparspåret. Efter ett par dagar var det som om mina knän brakade sönder. Jag hade då en vikt på ca 112kg. Med hjälp av Hampasalva från Charlottes Web från hempshop.se och metervis med sporttejp från apoteket kunde jag fortsätta och ganska snabbt märkte jag skillnad i konditionen. Jag lade då till cykling, simning och styrketräning på gymmet.

Jag ändrade också drastiskt mina matvanor. Genom att äta mindre portioner och utesluta socker samt att välja veganskt när det varit möjligt och överlag minska mängden rött kött kände jag snabbt att något hände med min kropp.

Jag började må bättre och kände mig överlag piggare och gladare. Det bidrog till att jag orkade med det här enorma berg att bestiga. Dag ut och dag in sprang och cyklade jag. Jag började snabbt ta alla chanser till gratis träning genom att inte ta den väg med minst hinder. All fysisk aktivitet blev snabbt till en slags tävling mot mig själv.

Kilona började snabbt rasa. En kväll stod jag på vågen och den visade då 99,9 kg. Det hade den inte gjort på många år. Det blev en rejäl boost och sporrade mig att kämpa ännu mer.

Varje dag blev en tävling mot vågjäveln som skrockade åt mig i badrummet. Jag började märka en förbättring i både frekvens och hastighet i min löpning. Jag orkade springa allt längre sträckor utan att stanna och få små hjärtinfarkter hela tiden, när mjölksyran slår ut låren och lungorna låter som en trasig säckpipa är det lätt att hålla sig för skratt.

Jag har ganska långe varit sugen på att testa på att träna Brasiliansk Jiu Jitsu. Jag tog min son dit förra året och har suttit med på nästan alla träningar och sett hur roligt de ser ut att ha det.

I Augusti jag slag i saken. Sonens klubb annonserade ut på Facebook att de skulle dra igång nybörjarklasser för seniorer. Jag lade alla tvivel åt sidan och gick dit med tanken att jag åtminstone skulle testa ett par pass innan jag bestämde mig. Det var många små tvivel, allt från det sociala till hur tusan skulle det här fungera med mitt sjukdomstillstånd. Jag höll först tyst om det. Jag ville inte att de skulle bli så rädda att jag skulle få nya hjärnblödningar.

Redan efter några minuter in i första uppvärmningen kände jag hur det klickade. Jag var fast direkt.

Mängden smärta det innebar att väcka upp alla muskler samtidigt var helt galen. Jag hade träningsvärk från fotsulorna upp till flinten. Jag tränar BJJ två gånger i veckan nu både med och utan GI. Det har nästan helt tagit över min träning men det är mer än tillräckligt. Det är inte samma muskelfibrer som används som när jag löper och jag försöker nu hitta sätt att förbättra min uthållighet. Att grapplas kostar så sjukt mycket energi och jag måste varje träning gå ifrån och pusta ut för att få tillbaka andan och syre till blodet. Det går allt bättre nu. Det beror mycket på kamratskapet och den prestigelösa inställningen både tränare och medlemmarna har. De är alla väldigt stöttande och hjälpsamma.

Jag väger nu ca 94 kg och kämpar mot 92kg men siktar på 89kg.

Vad vill jag ha sagt med allt det här? Vet faktiskt inte. Det skulle nog vara att om jag kan göra det så kan du också göra det. Tror det mesta sitter i huvudet på oss. Jag själv kämpar alltid med att överrösta den där rösten i huvudet som försöker säga till mig att lägga av, att ta den enkla vägen. Det handlar mest om ta det där tunga, ett steg till… ett steg till… ett steg till…

David Goggins har varit en stor motiverande kraft för mig. Han är en fullblodspsykopat utan spärrar. Det är dit jag skulle vilja nå. Nu förstår jag dock att i realiteten ligger jag på maxgränsen men jag är inte rädd längre att ta det där extra steget. Köra det där extra setet på gymmet, köra burpies till jag inte kan röra mig, köra armhävningar under eftertexten på tv.

Vad som var bra med den här smärtan är att jag under sommaren haft så ont att jag knappt kunnat röra mig utan att kvida vilket har överbelastat mitt nervsystem till den grad att jag inte riktigt haft tid att fokusera på den konstanta smärtan i huvudet.

Så, ut och rör dig lite, eller framför tv:n, ta trapporna istället för hissen. Varje dag stöter jag på saker där det finns en enkel och en svår väg. Jag väljer alltid den svåra vägen.

Det kanske är samma mentalitet som gör att jag orkat strida för rätten att få använda den enda medicinen som fungerar för mig.

Här har jag lite uppdateringar också men måste invänta en grej under kommande vecka så jag inte jinxar något men jag kan säga så mycket som att det ser bra mycket ljusare ut nu än i våras.

Allt väl,
Per

1 Comment

  1. Anton

    Hallå Per,
    Kul att du har kommit igång med din blogg igen👍
    Vilket jag förstår nu efter att ha plöjt igenom din text är att du har haft en tuff period.
    Ur detta har det trots allt kommit något gått.
    Jag glädjs otroligt mycket att du har hittat en väg i vardagen,att träna ska vara en plåga som lyfter fram ett jävla anamma men oxå en avkoppling.
    Att du ”äntligen” hittat det som ger glädje är helt underbart,den typen av träning är ju inte bara svett och blåmärke utan som du skriver en gemenskap.
    Att du sedan får dela din tid med sonen i detta måste kännas guda gott när det innan varit en natt i tält och sedan 2v i säng,suck.
    Så typiskt att jag/vi skulle dyka upp oxå när du hade din down perjod gör mig ont nu i efterhand.
    Trots allt så kan jag säga att vi är otroligt glade att vi har hittat dig och kanske kan utbyta erfarenheter och kanske tipps till varandra i ”sjukhus träsket”.
    För att ge dig ett perspektiv av vad vi är för medmänniskor vill jag med öppen famn säga,
    Om det känns jävligt och hopplöst i stunden så är vi bara en signal eller ett sms bort,vi vet vad förtvilan innebär så våran famn står öppen om den behövs!
    Konstigt?ja, kanske?vem fan är han/dom?
    Jo,vi är dom som har ett mycket stort hjärta som bryr oss om medmänniskor och gör det vilkorslöst,för att sträcka ut en hand.
    Hoppas inte jag har tråkat ut dig?
    Vi är så himla glada att du har hittat en stig tillbaka till livet,även fast du är en bild i telefonen.
    Är det något så finns vi här!
    Var rädd om dig Per,krama din familj.
    Mvh,Anton & Kia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *