Så här är det. Varför envisas jag med att se alla dessa matcher utan att ens ”hålla på” lagen som spelar. För mig handlar det om så mycket mer än bara vad en resultattavla visar för siffror. Fotboll har alla ingredienser som ett storslaget drama behöver. Eller en opera med sitt perfekt timade crescendo. Det ger även tillhörighet och ger en chans för mig, som vit, medelålders man att i unison kör stå och i allsång förklara min kärlek till 11 andra män.

Jag har alltid varit måttligt sportintresserad och i ungdomen sökte jag mig mer mot saker som jag själv kunde utföra. Ensam. Utan ett lag i ryggen. Det stämmer nog in på mig som person i stort. Just det här att hela tiden söka egna vägar som gärna går mot strömmen.

För ca 10-12 år sedan återupptog jag kontakten med en vän som jag råkat tappa längs vägen och han fick mig att börja besöka Ullevi mer frekvent och jag liksom drogs in i den där smått magiska världen och jag kunde slukas upp i ett hav av individer som av olika skäl befann sig just där med inget annat gemensamt än just kärleken till laget, kärleken till sporten.

Jag vet många som tycker det är helt vansinnigt att kolla färdigt på en match där favoriten ligger under, spelar dåligt eller helt enkelt inte presterar och använder sin fulla potential.

Men fotboll är så mycket mer än just det där målet. Ett väl uppbyggt anfall kan vara precis så gripande som Habanera från Carmen. Lika förlösande som Figaros bröllop. Eller varför inte lika finkänslig som Claude Debussys Clair de lune.

Allt det här strömmar genom mig när domaren blåser i sin pipa och klockan börjar ticka. Inte medvetet utan under ytan. Utåt står jag mest och sjunger, ojar mig, suckar, visslar, buar. Applåderar och skanderar.

Det här är viktiga ingredienser men viktigast för mig personligen är nog de förenande krafterna. De krafter som slet mig och min vän isär gick att överbrygga och vi kunde enas och idag vill jag säga att vår vänskap är mycket starkare än den en gång var.
Kanske måste man dras igenom nålsögat några gånger för att svetsas samman?

För cirka 8 år sedan vände min pappa tillbaka efter ett årtionde bosatt i Norge. Vår relation har alltid varit knepig och komplicerad. Jag är ett sånt där mellanbarn. Min storebror har alltid tytt sig till pappa, min lillebror till mamma. Och jag liksom blev utan.

Det här är inte ett; -Buhuhu! -konstaterande. Det är enkla fakta. Jag har absolut inga problem med att det var så här. Jag lyckades ändå finna min väg.

När pappa, ganska plötsligt kom tillbaka till,Sverige gjorde han allt han kunde för att reparera relationen till mig och mina bröder. Det som fick mig att åter släppa in pappa i mitt liv, på riktigt liksom, var det enkla gemensamma intresset för fotboll och då framförallt IFK Göteborg. Vi började gå på matcher ihop och plötsligt satt vi där, pappa och jag, och skrek, sjöng, skrålade, applåderade och skanderade. Som om de sista tio åren aldrig hänt. Eller 20 för den delen. Att vi inte varit isär och för första gången i hela mitt liv kände jag att jag hade pappas fulla uppmärksamhet.

Sen kom den där hösten när pappa åter tycktes försvinna eller dra sig undan. Den sista matchen vi gick på tillsammans tog Blåvitt emot Örebro hemma. Det var, regnigt, blåsigt, kallt och riktigt eländigt. De spelade inte alls bra. Magin var som borta. Kanske berodde det på att pappa var märkbart tagen av en intensiv smärta från högersidan av revbenen.

Något var förändrat.

Jag såg på pappa att något var riktigt fel. En slags rädsla eller panik i hans ögon. Plötsligt kände jag mig som den där lilla Per som frågade mamma vart pappa var någonstans men som bara blev ivägskickad till mitt rum.

Pappa började den vanliga vägen med vårdcentral där han träffade på det ena stolpskottet efter det andra. Hela vintern gick och tidigt våren 2011, vid valborg ringer pappa och,berättar att han ligger på Sahlgrenska och att han fått en blodpropp i benet.

Det dröjer nu inte många dagar innan jag får ett nytt telefonsamtal från pappa och han berättar att han fått cancer. Han är väldigt noggrann att berätta att det inte berodde på hans rökning.

På något vis hade jag förstått. Jag vet att pappa redan visste. Att han kände det på sig.

Efter diagnosen satte de in cellgiftsbehandling och till en början var han vid gott mod och hade mycket kämparglöd. Som du vet är cancer en ohygglig sjukdom som inte bara mentalt knäcker de starkaste den konsumerar även upp personen rent fysiskt. Jag såg hur pappa blev sämre och sämre. Jag arbetade inte långt från där han bodde och spenderade många lunchraster och kvällar hos honom.

På något vis var det här ändå en välsignelse. Vi kom varandra närmare och närmare och vi kunde helt plötsligt obehindrat prata om de där sakerna en vanligtvis inte orkar. Livet, döden, drömmar och även det som varit. Jag fick för första gången höra de saker han aldrig pratat om. Sin uppväxt. Sin egen pappa som valde bort honom. Hur mycket han ångrade det han tvingat mig och mina bröder genom.

Den sista cellgiftsbehandlingen var lite märklig. Det drog ut så mycket på tiden innan de kom med droppet. Efter ett tag kommer en sjuksyster och ropar in oss till en doktor.

Ganska kallt och sakligt berättar han att de där och då avbryter cellgiftsbehandlingen. Att det i det här skedet inte skulle orsaka annat än mer lidande. Doktorn visar upp en röntgenbild där vi ser ett skelett fullt med svarta prickar eller områden.

Det svarta är själva cancern. Det hela är lite suddigt och hela världen gungar. Jag blev nog mest tyst. Även det inom mig rasade en storm av känslor.

Vi fick gå in på ett rum. Vi grät båda två. Jag kände mig mest dum som om jag försökte göra det till att handla om mig. Jag lovade pappa där och då att oavsett hur illa det blir så kommer jag inte låta honom dö ensam

Ingen skall behöva dö ensam.

Semestern kom och jag spenderade nästan all min vakna tid hos honom. Först i lägenheten. Sedan när det blev dags att byta till hospice, när han blivit så dålig och svag att han inte klarade sig hemma, ens med hemtjänst hjälpte jag honom ner i sjuktransporten och åkte efter bussen ut till Kålltorps Hospice. Den kommande veckan satt jag där vid hans sida. Varje dag och kväll. Vi pratade lite lätt. men han var så svag att jag försökte att inte prata för mycket.

Sen kom den där kvällen när jag på en sjuksysters inrådan valde att åka hem för att äta, vila och sova. Hon sa att det kunde ta många dagar innan det var över.

Så var det inte.

Efter några timmar kom samtalet jag fasat inför. Pappa är död.

Alla de gånger han försvunnit rullar upp i mitt inre. Jag har ju känt exakt så här många gånger. Den enda skillnaden nu är att han är borta. För alltid. Jag känner mig som när jag var 6 år och han försvann första gången. Det är så abstrakt och jag kan inte riktigt greppa den nya verkligheten jag nu lever i.

Den kvällen slutade jag att kolla på fotboll. All magi var borta. Inga allsångsramsor i världen skulle kunna få mig tillbaka till en fotbollsarena eller ens att se på en match på tv. Det gjorde så fruktansvärt ont att påminnas om vad jag blivit av med. Rånad på.

Men sen, häromdagen, slår jag på tv:n och där skall Sverige precis spela sin första match i fotbolls-em i Paris. Jag vet inte ens vilka alla spelarna i landslaget är längre. Zlatan känner jag igen. Kim Källström likaså. Sen börjar flera andra namn ploppa upp och till slut är det bara någon enstaka spelare som är ny för mig. Jag törs till och med lita såpass mycket på mina kunskaper att jag besöker https://sports.betway.com/se och satsar lite pengar på en del matcher. Det är inte storleken på summan som är viktig. Det skapar, även för matcher som inte berör Sveriges öde i EM, en speciell nerv och jag kan helt plötsligt komma på mig själv att sitta och applådera och heja på ett land jag inte har någon som helst beröringspunkt med.
Det är lite som om någon med ett finger börjar plinka på en flygel och det blir så småningom till en melodi. Det kommer till lite mer för varje minut som passerar. Jag kan bokstavligen känna kärleken till sporten växa tillbaka mer och mer för varje minut. Jag kan dessutom komma på mig själv att tänka på pappa, pappa som är frisk. Pappa som liksom klarade allt. Han red på vågorna på ett öppet hav i ett försök att alltid behålla rörelsen framåt. Som om han skulle kvävas om han stod still för länge på en och samma punkt.
Lite som fotboll. En måste ha rörelse för att kunna överleva och även om han inte finns hos mig längre känner jag honom vid min sida varje match.
Och jag älskar det.
/per

Kategorier: Okategoriserade

1 kommentar

Titti · 29 juni, 2016 kl. 03:35

tack för en fin läsning. Din historia berör många strängar i mig.
Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *