Meny Stäng

PER MYRHILLS RESELOGG, STOCKHOLMS INTERNATIONELLA SERIEFESTIVAL 2015 INLÄGG NR02 #PMRL-SIS15

Vaknade med ett ryck prick klockan 08:00 idag, Fredag. Mobilen pep till när ett sms trillade in.

igår tror jag att jag lät mig bli alldeles för övermodig. Efter att ha landat i lägenheten jag fått förmånen att låna tog jag det lugnt en stund och kollade lite tv, drack lite vatten och försökte lugna ner mina nerver som var lite i uppror efter resan. Var gång jag kommer i kontakt med Stockholms lokaltrafik slår det mig hur fruktansvärt stressade alla är. Jag dras själv in i tempot direkt, du vet, knuffar på folk som står på fel sida i rulltrappor, springer för att inte missa tåget även om jag vet att nästa dyker upp om ett par minuter.

Mobilen är ovärderlig och underlättar väldigt mycket eftersom jag nuförtiden bara är Stockholm en gång om året, i samband med SIS/SPX, så har jag bara dålig till ingen koll alls.

Utan att tveka kan jag säga att jag föredrar SL mot Västtrafik. Önskar så att Göteborg kunde skrota spårvagnssystemet och gräva ner skiten istället.

Nåväl, efter att ha gjort mig iordning hoppade jag på bussen till Gullmarsplan för att åka till Larrys Corner och gå på premiärvisningen av David Liljemark, Simon Gärdenfors och Calle Thörns film; DJ Röv : The Movie. Var tvungen att hoppa av vid Skanstull och kippa efter andan. Fick ett kraftigt skov av smärta. Det var som om någon slog mig med en blydagg. Smärtan satte fart på hjärntröttheten och jag fick kraftiga panikångest-anfall.

Försökte gå en liten runda för att se om det skulle släppa. Det gjorde inte det. Var tvungen att vända på klacken och hoppa på första bästa tåg tillbaka till lägenheten.

Jag har inte ens några minnen eller synintryck av min resa tillbaka. Lite läskigt faktiskt. Att jag inte kände hur illa det var innan det var alldeles för sent!? Det är ofta sådär. Jag kan vara mitt uppe i en konversation och känna att jag borde gå därifrån. Att samtala tar otroligt mycket energi. Eftersom jag ändå har någorlunda god fostran och de sociala protokollen på plats kan jag bara inte be folk stänga igen ljudhålet i ansiktet och låta mig vara ifred.

Borde dock kunnat räkna ut det med en krita på väggen att resan hit var nog med aktiviteter för en dag.

Jag kraschade framför tv:n och såg en hjärtgripande dokumentär om en ensamstående kvinna som heter Marianne från Afrika som levde under fruktansvärda förhållande med sina fyra barn i en flyktingby som mer eller mindre blev evakuerade till Sverige.

Att se deras reaktion när de klev in i sin lägenhet var riktigt stark. Vi har inte vett att uppskatta de där små sakerna vi tar för givet. Rinnande vatten, elektricitet, affärer med så mycket mat att hyllorna bågnar.

Se den, tror den finns på SVT Play.

Jag käkade ett knäckebröd, plockade ut linserna och somnade nästan direkt. Tänker se över om jag inte på något sätt kan skänka lite pengar. Det finns hur många tusentals människor som helst som lever under hemska förhållanden. Tänker framförallt på alla barn.

Nu är det snart dags att sticka iväg och ordna ackreditering och förbereda mitt och Ola Forssblads säljbord på Serieteket. Är supertaggad. Det skall bli kul att träffa de personer man enbart träffar någon gång om året men som man mailar och chattar med, konstant,  om deadlines, marginaler, dimensioner, raster, utfalläve, skrafferingar etc.

Många har jag till och från haft kontakt med sedan början av 90-talet då jag kastade mig in i detta.

Även om jag är en dinosaurie bland dagens mer nyanserade och mångfaldigade serieskaparflora är jag ända samma person som jag alltid varit.

Min kärlek till seriemediet har väl aldrig varit starkare och jag tycker det är ofantligt mycket mer intressant att läsa hur det är att komma ut som transvestit, lesbisk, homosexuell, bisexuell eller varför inte en så enkel sak som inblick i hur en feminists tankar och åsikter ser ut.

Allt det här är bra och det fanns inte när jag gav mig in i detta. Det hanterades mest med fördomar och hån.

Acceptansen är mycket bättre idag. Det gör liksom inget hur folk väljer att leva sina liv. Tvärtom. Att sudda ut gränserna skapar en bättre värld.

Jag är som sagt en dinosaurie som ibland klampar runt och välter ner grejer och trampar folk på tårna. Det är dock inte ondska eller konstiga motiv bakom det. När jag undrar eller frågar en sak är det inte sarkasm, ironi eller retoriska frågor. Jag är bara nyfiken och vill veta mer.

Nu tappade jag tråden.

dags att se över packningen och styra upp det här.

#pmrl-sis15

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *